Realliberalism är ingen vacker syn

Publicerad 16 december 2018 kl 20.58

Kolumn. Liberalismen utger sig för att stå för människors rätt till frihet, men i sin praktiska tillämning – realliberalism – blir ideologin allt mer auktoritär, elitistisk och intolerant. Det har nu gått så långt att ledande liberaler själva börjar bli oroliga över utvecklingen i västvärlden, skriver Jan Tullberg.

Dela artikeln

Economist publicerar en krönikeserie kallad ”Bagehot”, efter tidningens grundare, som skrivs av redaktionens journalistkollektiv. Namnet utgör ett anspråk på att vara något av liberalismen fanbärare. Det är därför av stort intresse när tidningen publicerar en längre essä på sin hemsida som diskuterar avvikelser i dagens liberalism från liberalismens kärnvärden. Den här artikeln redovisar Bagehots kritiska uppfattningar och söker föra analysen ett steg till.

Det är mycket som bekymrar skrivarteamet. Deras ideala liberalism ses som en balanserad avvägning mellan fyra motsatspar: (1) elitism och demokrati, (2) top-down management och självorganisering, (3) globalisering och lokalt självstyre samt (4) hårda och mjuka värden.

Dagens elit har dock tappat balansen och prioriterar den första polen i de fyra paren och ignorerar motpolen. Detta är inget marginellt fel, utan bedöms som synnerligen grovt: ”Liberalism has, in effect, been turned on its head”. 

Vi har en skillnad mellan teori och praktik. När det gäller socialismen så särskilde man två kategorier: teoretiska skriverier av socialismens profeter och realsocialismen – den konkreta uppenbarelsen i Sovjet och Kina. Det finns goda skäl att särskilja teoretisk liberalism och realliberalism. En viktig fråga är om liberalerna själva kan åtgärda sina brister eller om det behövs andra aktörer som tillför tankar som inte ingår i liberalismen, eller som utrangerats.

Realliberalismen präglas framförallt av EU-byråkratin samt nyliberala ekonomiska idéer. Liberalismen började med ett intresse för småföretag, men har nu muterat till andra intressenter. ”The second half of the 19th century saw liberalism transforming itself from a philosophy of small companies and small towns into a philosophy of big companies and urban bureaucracies”. Utvecklingen uppfattas inte bara som en förändring, utan som en ”transformation”.

Bagehot noterar den populistiska utmaningen och ger den i stort sett rätt i sin kritik, men tillskriver den ingen hälsobringande kraft, utan den anses medföra ytterligare problem och är därför ingen problemlösning. Denna avfärdande populismkritik är dock mindre genomtänkt och kontrasterar mot de välgrundade insikterna om liberalismens ideologiska förändringar. 

En anklagelse som rimmar illa är tesen om ”populismens paradox”. Den påstås vara att negativa resultat av populistisk politik leder till en efterfrågan på ännu mer populistisk politik i en ond cirkel. Men detta låter som ett generellt beteende för i stort sett alla politiska övertygelser. Ingen hamnar i sitt himmelrike direkt, utan i en praktisk halvmesyr. Det är rimligt och mänskligt att anse att bristerna inte ligger i himmelsvisionen utan i att man bara har kommit halvvägs. Socialismens problem anses bli korrigerade med mer socialism, och problem med EU centralstyrning åtgärdas med mer centralstyrning. Det finns ingen populismens paradox, bara en ”feed-back paradox”.

Populismen kritiseras mer övertygade för att vara anti-elitistisk och prodemokratisk. Bagehot ser eliten som okänslig för folkopinionen på ett destruktivt sätt, men ser ändå ett berättigande i en rad antidemokratiska filter. ”Liberals need to preserve their defences against the unwisdom of crowds”. Bagehot noterar att filtren kan bli så många att de snarast kan beskrivas som ”demophobia”. Liberalismen startade som en filosofi som var demokratikritisk; man värnade individen valfrihet och såg en risk för en ”majoritetens diktatur”. Först efter ekonomiska framsteg för folkets breda lager tillskrevs de liberala värderingar och liberalerna blev mer prodemokratiska. Men efter växande kritik mot etablissemanget har det alltmer återfallit i demofobi. ”But more recently the anti-democratic strain of liberalism has reasserted itself. It is once again respectable in liberal circles to say that people are too stupid (aka short-sighted, racist, sexist, transphobic, nationalistic, bigoted) to make sensible decisions and dispassionate experts need to be given additional powers.”

Bagehots kritik är att dessa filter överbelastas då de styrande ignorerar folkviljan. En av artikelns teser är att en Brexit inte blivit en politisk fråga om EU hade insett att den fjärde friheten i EU, att människor fritt får flytta över gränserna inom EU, är artskilda från de andra tre friheterna: frihet för varor, tjänster och kapital. Det bör påminnas om att det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta saknar denna extra frihet för arbetskraft.

En kritik mot populismen är att den inte är ekonomiskt optimal. Problemet med den kritiken är att den träffar så många fler. Politiker av alla kulörer riskerar att skapa inflation då de söker köpa röster med väljarnas pengar, men Bagehot argumenterar själv för en ekonomi som i lägre grad är orienterad mot hårda ekonomiska värden och mer mot mjuka. Rådande expertvälde lider av många tecken på bristande expertis. Eftersom västvärlden har styrts av icke-populistiska politiker och byråkrater med dåliga resultat, så övertygar inte hypotesen att populisterna skulle vara ännu sämre. Varför inte föredra en politik medförande en möjlig besvikelse framför en politik som redan är en besvikelse? Demokrati är framförallt möjligheten att rösta bort misslyckade politiker.

Nationalismen är en stötesten. Bagehot har rätt när han säger att ”liberalism was born global”, men bara halvt rätt. Liberalerna var också klara över att universella rättigheter bara blir till en realitet om det finns en liberal statsmakt. Politisk liberalism har varit för nationell självständighet och anti-imperialism. Den liberale tungviktaren Alexis De Tocqueville ger en tydlig rekommendation för ett nationellt patos snarare än ett globalt: “I am convinced that the interests of the human race are better served by giving every man a particular fatherland than by trying to inflame his passions for the whole of humanity”.

Bagehot noterar en liberal globalism på villovägar. ”Most people live their lives at the local and national level rather than in international airport lounges”. Det blir också märkligt när Kinas diktator Xi Jinping kliver fram i Davos 2017 och drar ner ett rungande bifall för sitt helhjärtade stöd till globaliseringen. Det är bra med stödjande vänner, men det finns också stöd som borde kännas besvärande. Hur liberal är en politik som prisas av en kvalificerad antiliberal? Den populistiska synen tycks betydligt mer genuint liberal än elitliberalismen i Davos.

Bland farorna för liberalismen finns identitetspolitiken. ”The first temptation is simply to add hefty helping of identity politics to elit liberalism; introducing transgender lavatories … celebrating diversity at the drop of a hat; seeking out the next oppressed minority”.

Bagehot gör en klok bedömning utav effekten av en sådan politik: ”Identity politics is thus the biggest challange to liberalism’s commitment to free speech and diversity of opinion”. Den som kastar en snabb blick på europeisk eller amerikansk politik kan inte undgå att se identitetspolitiken som en pågående fara, inte bara som en potentiell framtida risk. Ska man finna en motkraft till identitetspolitiken är det inte rimligt att hoppas på elitliberalismen, utan hoppet står till populisterna.

En kort kommentar fälls om att populismen ”tends to ride roughshod over the rights of minorities”. Här får nog Bagshot tänka till för att undvika att skriva självmotsägande. Minoritetsrättigheter är just den typ av speciella privilegier som splittrar samhället. Ett liberalt samhälle är tolerant gentemot avvikare, men också till kritik av avvikare. Det finns ingen rätt för vissa prioriterade grupper att kunna kräva respekt av andra människor för företeelser som dessa andra inte respekterar. Tolerans är ett liberalt kärnvärde, medan "respekt" är ett kärnvärde i en hierarki, såväl legal som kriminell.

Artikelns skribenter lider av elitliberalens faiblesse: De är räddare för att bli anklagade för fobi mot en minoritetsgrupp än för att ha majoritetsfobi. Liberalerna har glömt en del tidigare insikter. De borde veta att demokrati inte är en värdegrund som mixas ihop av internationella organ, utan ett styre av medborgarnas majoritet. Det finns många särintressen med starka lobbyorganisationer, men det är folkflertalet som oftast står för allmänintresset.

Det är populisternas icke-revisionistiska syn på demokrati som är central för deras attraktivitet hos befolkningen. Elitens demofobi och dess anti-populism är två skilda begrepp för samma avoghet. Däri ligger den reala liberalismens akuta problem, själva problemet med populism är att den insisterar på mer demokrati.  

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.