Dagligdags blir vi påminda om rasismen i Sverige. I dagarna anordnade SSU ett seminarium i Stockholm där vita var portförbjudna. För ett tag sedan sa KD:s partiledare Ebba Busch Thor i en intervju att Sverigedemokraterna inte är rasister och det satte fart på många självutnämnda experter som deklarerade att visst var och är SD rasister.
Författaren, journalisten och rabbinen Dan Korn tar itu med rasism, nationalism, kulturrelativism med flera heta potatisar i sin senaste bok Rasister är vi allihopa.
Boken är en essäsamling, det vill säga den består av olika uppsatser, varav flera helt eller delvis har varit publicerade tidigare. Korn resonerar kring dessa ämnen på ett lågmält och resonabelt sätt som är tilltalande.
I boken granskar Korn rasismen bland antirasistiska aktivister och pekar på deras benägenhet att sätta nedvärderande epitet på personer som inte agerar som de borde utifrån sin etnicitet. Därför kallar de Tino Sanandaj för en svensk-kurdisk Onkel Tom, Hanif Bali för husneger och Alice Teodorescu för husblatte. Det harmoniserar med hur besvikna kommunister tidigare kallade arbetare som hade borgerliga värderingar för klassförrädare.
Dan Korn avlivar också effektivt idéerna som ligger till grund för det ganska nya begreppet "rasifiering", det vill säga att endast de som varit utsatta för till exempel rasism i egenskap av sin hudfärg har rätt att uttala sig i ämnet.
Man kan undra ibland varifrån den moderna så kallade vänstern får alla sina idéer. Dan Korn gör ett ambitiöst försök att reda ut de filosofiska och ideologiska rötterna för idéer som ryms inom begreppet postmodernism och han konstaterar att det är en högst rörig och ovetenskaplig uppsättning tankar som likafullt har fått fäste på våra universitet, inom mainstreammedia och inte minst politiken. De pratar om sociala konstruktioner, maktstrukturer, könsmaktsordning och rasmaktsordning och det utan att ha någon vetenskaplig grund för sina påståenden. Korn säger att ”Att ägna sig åt grundforskning, att samla in källmaterial, tas knappt på allvar längre. Det är bara bevis för 'positivism', att man tror att man kan uppställa vissa fakta”.
Korn menar att de sitter inne i universitetsmoduler utan att bry sig om verkligheten. De läser texter av gamla forskare och filosofer och gör omtolkningar utifrån nya påhittade teoribildningar. Sedan gör andra forskare omtolkningar av omtolkningen och så vidare.
Universiteten får sig några riktigt rejäla kängor. Korn menar att där finns det många som slänger ur sig påståenden utan att försöka bevisa påståendenas sanningsenlighet. De krånglar medvetet till begrepp de själva inte begriper och de hyser en förkärlek för att blanda in begrepp som hör hemma inom andra vetenskaper för att slå dunster i våra ögon. Resultatet blir snömos och studenter som går vilse i tramset.
Korn förklarar varifrån hatet och föraktet mot den vite mannen kommer. Den vite mannen står ju enligt dessa teorier alltid överst i maktstrukturen så han får därför stå till svars för rasism, kolonialism, imperialism och härskarteknik och mycket annat elände. Till exempel innehav av bensinslukande bilar.
Utifrån detta maktstrukturella perspektiv blir då alla förtryckta goda. Med denna verklighetsuppfattning är det inte lätt för vänstern att förstå komplexiteten i vår värld. Vänsterns till synes obegripligt positiva inställning till islam förklaras helt enkelt med att de betraktar muslimer som offer.
Korn berättar även bakgrunden till det europeiska självhatet och hur det kombineras med rosiga drömmar om idealsamhällen utan verklighetsförankring och föraktet för logiskt tänkande och bevisbara fakta i relativismens namn. Bättre exempel på det än den nu aktuella debatten om så kallade skäggbarn går väl knappast inte att hitta.
Det har ju inte varit så lätt för svenska invandringskritiker att argumentera i frågan. De har försökt använda fakta och förnuft och fått svar i form av aggressivitet och skällsord som nazist och rasist. Korn menar att detta är typiskt för dessa så kallade postmodernister. De ”argumenterar ofta med rasande ilska mot meningsmotståndare och drar sig inte för känslomässiga överdrifter, lätt igenkännbara i vår twitterkultur.”
Även motståndarsidan har sina epitet. Ett sådant är förstås pk, som först fick fäste på universiteten i USA och som sedan spridits vidare till hela västvärlden.
Den som uttryckte sig ”fel” på universitetet stämplades snabbt som rasist. ”Professorer och elever som inte tillhörde den nya rörelsen fick gå som på äggskal för att inte fördömas av fanatiska väktare av den politiska korrektheten.” Sedan har dessa idéer erövrat politiken.
Ur postmodernismen har postkolonialismen uppstått men de vänder upp och ner på allt och lämnar vetenskapen helt för att bli en ideologi, ”en moralism som klätt ut sig till frigjordhet.”
Dessa postkoloniala ideologer satte med iver igång ”att dekonstruera den nationella självbilden med en förstörelseiver som påminner om 1960-talets rivningsvåg i svenska stadskärnor.” De läser om historien och
upptäcker att alla vita var rasister. Vikingarna var enbart mördare och våldtäktsmän och absolut ingen källa till stolthet. Men ”man kan inte anlägga nutidens moral på historiska personer” konstaterar Korn sakligt.
Korn visar skickligt hur positiv särbehandling skapar hierarkier som själva skulle kunna beskrivas som just rasistiska. På de flesta amerikanska universitet har man i decennier kvoterad in minoritetsgrupper. De har fått utbildningsplatser utifrån etnicitet och inte studiemeriter. Väl inne på universitet skapas det kurser enkom för dem och socialt separerar de sig från övriga studenter med egna aktiviteter och boenden. I stället för integration fick man segregation. I Sverige ska kvinnor och invandrare ges förtur till chefsposter och invandrare även till bostäder. Det betyder att de som trängs undan blir utsatta för diskriminering och rasism. Många blir fixerade vid sin hudfärg.
Författaren gör upp med flera andra begrepp såsom mångkultur och mångfald och det är en fröjd att läsa hans texter som blottlägger dessa nya religioner och deras prästerskap som trängs i åsiktskorridoren. ”För att kunna hylla mångkulturen tvingas man underskatta den inhemska kulturen”. Ja, många minns säkert vad Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt sa i frågan.
Enligt en Richard Rorty som författaren tar upp är antirasismen en ideologi som liknar en religion där olika förkunnare predikar mot rasism som en sorts arvsynd och dessa moderna präster finner vi i roller som politiker, journalister och universitetsanställda. I deras ögon kan det mesta tolkas som rasism och vi svenskar bär den här arvsynden för evigt och absolutionen är att öppna våra gränser för all världens flyktingar för att sona vår skuld.
Rasister det är vi allihopa är en välkommen bok som vädrar ut många av dessa unkna och galna idéer som tyvärr fått så stort fotfäste i Sverige och västvärlden. Nu när kartan och verkligheten inte ens liknar varandra börjar de krackelera. Dan Korn är en oberoende författare och det gör honom svår att kritisera för etablissemanget. Hans bok manar till efterföljd.
Arvid Öhman
