Västerländska män individualiserar alltmer sin maktsfär. Detta gör de för att frigöra sig själva från lojaliteter som begränsar handlingsutrymmet. Kraften läggs istället på personliga band till ett nätverk av andra individer, ofta personer som representerar andra grupper. De i de västerländska samhällena som inte ingår i ”patriarkatet” blir allt starkare särintressen. Det finns alltid särintressen som trycker på och ber om pengar och erkännande, men det som framförallt stärker denna nya maktstruktur är den manliga omgrupperingen från grupplojalitet till nätverk.
Problemet för män är att nätverket är litet och därmed svagt. Det kan inte mobilisera effektivt mot större grupper som bygger på en enklare gemenskap med enklare mål. En historisk parallell skulle vara ett hov med olika aristokratiska kotterier som konspirerar om vem som skal få en utnämning, medan de ofrälse enas om att motverka aristokratin. Sympatin med dessa hovherrar och deras ambitioner är begränsad, men kompliceras om man ser dem som representanter för allmänintresset förutom sitt egenintresse. Patriarkatet och ”döda vita män” står för det moderna projektet med vetenskap, meritokrati, marknadsekonomi och demokrati. Vad händer med dessa allmänintressen när patriarkatet upphör att se kollektiva intressen och istället fokuserar på sina individuella egenintressen och personliga nätverk, medan andra särintressen blir starkare?
Patriarkatets självklara maktställning gav utrymme för frågor om allmänintresset. De nya maktaspiranterna är, utöver sitt egenintresse, fokuserade på att agitera för sitt gruppintresse med en indignation som skymmer allmänintresset. Övergången till nätverk syftar inte till att begränsa mäns makt, men förändringen medför att män på lägre nivå överges av dem på högre. Andra grupper har en viss kollektiv representation, men så inte männen, där de ledande gärna manifesterar sig genom att inte vara fokuserade på egen nation, organisation eller kön.
I den nya berättelsen har framsteg inte skapats genom döda vita mäns prestationer, utan genom andra gruppers lidande. Ju bättre det går för de västerländska projekten, desto fler förlorare skapas. Alliansen mot patriarkatets välde är en allians mellan offergrupper. Grupperna är skilda eftersom varje ledare vill skapa sin separata grupp som en egen maktbas; man berättar om gruppens lidande och vill ha erkännande och stöd. Konkurrensen mellan grupperna sker inom vissa ramar och en oskriven regel är att ingen offergrupp avfärdar en annan offergrupps klagomål som oberättigad. I den kommersiella världen kritiserar man inte heller varandra, men implicit konkurrerar företagen med varandra. Det finns i alla offergrupper starkt stöd för allt som kritiserar västerlandet. En rejäl dos antikapitalism ingår, liksom kulturmarxism, anti-amerikanism, postmodernism och vetenskapskritik. Ideologins syfte är att motivera en kränkt attityd.
Det finns organisationsprinciper för hierarkin mellan offergrupperna; en är antalet offerkoftor. En kategori som lesbiska kvinnor är förmer än bögar eller heterokvinnor då dubbelt ”förtryck” anses som förmer än enkelt förtryck ur offergruppsperspektivet. Den lesbiska gruppen är inte så stor i antal personer, men den har en hög status och dominerar ofta både feministiska och homosexuella organisationer. En väl etablerad offergrupp som homosexuella män har nu i universitetsvärlden underordnats den feministiska kategorin Gender Studies.
En dimension som fallit bort är klass. I de alternativa gruppernas program förkastas regelmässigt ”classism, racism and sexism”; en gång var underklassens intressen i fokus. På sjuttiotalet var de svenska feministerna bara delvis feminister, då de huvudsakligen var ”klasskampskämpar”. Idag när klassperspektivet har övergivits för andra identiteter är de feminister vad gäller svenska frågor. Deras feminism riktar sig i påfallande hög grad till karriärkvinnornas intressen; det är platser i regeringar och styrelser som intresserar, inte arbetarkvinnornas prioriteringar. De feministiska kraven justeras än mindre för att finna resonans i den manliga underklassen.
Svarta och muslimska kvinnor får högre poäng i offerhierarkin, men de påverkas till mer modesta krav av sina mäns intressen. Svarta feminister är bara delvis feminister utan huvudsakligen ”antirasister”. De har stor pondus när de kritiserar hin håle, den vita mannen, men måste vara försiktiga så att inte den svarte mannen uppfattar dem som illojala till det svarta projektet. De måste poängtera att de utsätts för ett större förtryck av ”rasismen” än av det svarta patriarkatet.
Än starkare restriktioner gäller de muslimska kvinnorna som lever i ett hårdare patriarkat. Deras primära funktion är att backa upp muslimska män. Det fåtal som är riktiga feminister och vill påverka den kanske starkaste mansstrukturen som finns, den islamitiska kulturen, får föga stöd från andra feminister. Västerländska feminister prisar andras högre offerpoäng, men vill inte stödja deras feministiska kamp. Den anti-västerländska utgångspunkten är att just västerländska män är ”den stora satan”. Hånfulla kommentarer om muslimska kvinnors tältliknande kläder ses som större övergrepp än de könsstympningar som utförs inom den muslimska kulturen.
De västerländska kvinnornas medskyldighet till ”kolonialism och imperialism” gör att de inte anser sig kunna delta i kritik av patriarkala strukturer utanför det egna samhället. Kort sagt är de inte så internationella i sin anti-patriarkala kamp. De hårda strukturerna, sådana som skulle kunna kallas förtryck, finns i andra kulturer, men detta faktum förnekas genom påståendet att förtrycket är detsamma överallt (”samma talibaner här som där”). Dessa feminister vill inte reducera sin status som offergrupp och bli en privilegierad grupp. Enligt den nya logiken finns det inget som är lika centralt som att bli erkänd som en lidande offergrupp. Krav måste alltid ställas ”utifrån och underifrån”.
Det är huvudsakligen så att kvinnor i andra kulturer är mer anpassliga till sina män, men också så att de ledande feministerna propagerar för denna underordning. Skälet till detta är att offergrupps-alliansen hålls ihop genom att mindre viktiga offergrupper anpassar sig till viktigare offergrupper. De flesta anser att dagens hårda konflikt inte drivs av svarta, homosexuella eller feminister. Den hårda utmaningen mot den civilisation som skapats av döda vita män är muslimerna och därför gäller det för de andra offergrupperna att underordna sig dem.
Den homosexuella gruppens undfallenhet är belysande. De har i stort sett vunnit inte bara accepterande utan en del status i västerländska samhällen, inte minst för estetik. Från att ha varit en illegal sexuell aktivitet har nedsättande kommentarer mot dem tabustämplats som homofobi. Många kvarter i Holland där bögarna utgjorde en högst synlig närvaro, har nu erövrats av muslimska migranter som fördrivit de homosexuella. Men detta diskuteras inte; det är tabu att uppmärksamma homo-bashing utförd av muslimer.
Vart är de olika grupperna på väg? Enligt en vanlig åsikt vill de alla bara ha likaberättigande; om detta en dag uppnås, så dör den rörelsen ut då den inte längre har ett existensberättigande. Det är en hoppfull, men fullständigt orealistisk prognos. Lesbiska kvinnor har redan övergivit idén att homosexualitet ska ses som ett likvärdigt sexuellt beteende till heterosexualitet. Nej, de deklarerar att alla kvinnor är lesbiska, men att det finns en del mindre insiktsfulla kvinnor som ännu inte upptäckt det. De heterosexuella kvinnorna ägnar sig inte bara åt något sexuellt underlägset, utan också moraliskt förkastligt; de sover med fienden. Enligt många feministiska teoretiker är skillnaden mellan heterosexuellt sex och våldtäkt att mannen i det första fallet bjuder på en flaska vin.
Aftonbladet utnämnde Vänsterpartiets riksdagsgrupp med 57 procent kvinnor till ”Sveriges mest jämställda”, trots 48 procent kvinnor i moderater och socialdemokraterna. Kanske har jämställdhet börjat få en annan betydelse än balans mellan könen? Av olika universitetsinstitutioner har genusstudier oftast den skevaste könsfördelningen, men de angriper ändå ivrigt dem som har en jämnare. Moderna feminister har inte bara lyckats få accept för genusperspektivet som en akademisk disciplin trots dess många brister. De har också lyckats med det imperialistiska projektet att tränga sig in i andra discipliner som obligatoriska kursinslag.
Muslimerna vill inte bara ha skydd mot en påstådd förföljelse, de vill ha en muslimsk värld. Västvärldens överslätande propaganda har sedan många år drivit linjen att islam är en fredlig religion. Det finns en förhoppning att om detta budskap blir tillräckligt intensivt kanske muslimerna kan övertygas av en sådan tolkning. Fundamentalisterna visar dock föga intresse för anpassning till den välvilliga propagandan, utan ser goda möjligheter att väst kommer att anpassa sig till och acceptera alltmer av fundamentalisternas hårda tolkning. I västerlandet uppfattar många en kritik av Jihad som mer extremt än Jihad. Men välvilja mot offergrupper blidkar dem sällan, utan tolkas som svaghet.
I USA växer verksamheten med vad Arthur Schlesinger kallar compensatory history. Alla offergrupper ska beskrivas glorifierande för att de ska identifiera sig med samhället. Men det som stärks är främst deras egen offerhistoria och detta föder mer krav på gottgörelse och positiv diskriminering. Effekten av offergruppernas agitation är inte att deras organisationer på sikt gör sig obehövliga, utan att de gör sig mer och mer nödvändiga. Samhällets reträtter blir inte fredsinviter, utan uppmuntran till fortsatta krav; eftergifter visar på svaghet vilket indikerar att det finns möjlighet att pressa på för mer. Dynamiken i offergruppstänkandet är att försöka sko sig på de kompensationsprogram som verksamheten skapar.
Alla människor utsätts för en rad bakslag. En del av dem är orättvisa, men många är rättvisa; den person som fick det jobb du sökte hade bättre kvalifikationer. Att se brister i sig själv är smärtsamt och för de flesta kan den typen av tankar bli ett svart hål som suger med sig självförtroende och handlingskraft. Risken minskas om man kan intala sig att det inte var jag som nobbades, utan en för jobbet irrelevant social karakteristika – som jag har och som personalchefen inte har. Det var inte jag som avfärdades, utan min grupp, och mina vänner som också hör till denna grupp sympatiserar gärna med den teorin. Nästan alla kan se sin rätta plats ett par nivåer upp i samhällspyramiden. Men antalet platser är inte obegränsat, varför väldigt många är potentiellt missnöjda. Att släppa ut detta missnöje är att öppna Pandoras ask; alltfler förklarar sin brist på social framgång med att de orättfärdigt diskrimineras.
Det gamla samhället hade sina orättvisor, men justerade sig efter en vettig moral: ”Gör din plikt, kräv din rätt.” Observera ordningen; man handlar först och detta skapar rätten. Offergruppernas krav bygger, inte på att de gjort något, utan på att de anser sig vara dåligt behandlade. Ju mer upprörd den kränkte är, desto större skuld bör de anklagade känna. Arbetslösa och tiggare ses som mer behjärtansvärda än hårt arbetande lågavlönade. Eventuell kritik av de kränktas klagan uppfattas som ett ytterligare övergrepp.
Tidigare har männen varit en sansad motkraft; man gav plats för kvinnor, svarta och homosexuella med samma kompetens som vanliga män. Men man motsatte sig kraftfullt fiktiva ”alternativa” kompetenser. Man insisterade på att rättigheter kräver skyldigheter. Lojalitet är en reciprok relation med tjänster och gentjänster. Men kompensation för att känna sig kränkt är inte en reciprok relation utan liknar mer utpressning. Faran med att betala en utpressare är att det uppmuntrar hans affärsidé och han återkommer med ytterligare krav. Den västerländske mannens slentrianmässiga bekännelser är försök att släta över och få lite lugn och ro, men det blir kompensation utan prestation. Offermaktordningen tar över.
