Bara några dagar efter att ett angrepp med nervgasen sarin inträffat i al-Ghouta strax utanför Damaskus den 21 augusti i år, pekade USA ut den syriska regeringen som ansvarig för angreppen.
Att rebellsidan skulle ha kunnat ligga bakom attacken var lika absurt som att antyda att attacken inte ägt rum överhuvudtaget, sade Barack Obamas pressekreterare den 27 augusti.
I ett tal den 30 augusti anklagade USA:s utrikesminister John Kerry Syriens president Bashar al-Assad för att ha låtit döda över 1 400 människor i angreppen.
Istället för att ligga tryggt hemma i sina sängar såg vi rader av barn ligga sida vid sida på sjukhusgolvet, dödade av Assads gas, och omgivna av föräldrar och far- och morföräldrar som gått samma öde till mötes, sade Kerry.
Den 21 augusti gasade Assads regering ihjäl över tusen människor, inklusive hundratals barn, sade Obama i ett tal till nationen den 10 september.
Liknande uttalanden gjordes av politiska ledare och framträdande mediapersonligheter över hela västvärlden. I Sverige lade utrikesminister Carl Bildt redan den 23 augusti, två dagar efter att angreppet ägt rum, skulden på den syriska regeringen. Samma dag förordade Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski att USA och EU skulle strunta i FN och "flygbomba regimens anläggningar tillsammans.
Som stöd för sina anklagelser hänvisade Obama och Kerry till en fyrasidig promemoria som man hävdade sammanfattade underrättelseläget.
Vi bedömer med stor säkerhet att den syriska regeringen utförde angreppet med kemiska stridsmedel mot element inom oppositionen i Damaskus förorter den 21 augusti. Vi bedömer att scenariot att oppositionen utförde angreppet den 21 augusti är mycket osannolikt.
Den bedömningen tillskrev USA:s regering i promemorian vad man beskrev som The U.S. Intelligence Community en samlingsterm som man använde för att beteckna hela den omfattande flora av underrättelseorgan som varit inblandade i analysarbetet.
"Hittade på underrättelser
Men Obama talade inte sanning när han hävdade att man inom den amerikanska underrättelsevärlden var övertygad om att Syriens regering utfört attacken. Det gör den amerikanske journalisten och Pulitzerprisvinnaren Seymour Hersh känd bland annat för att ha avslöjat Song My-massakern gällande i ett granskande reportage som publicerades i London Review of Books i söndags.
Barack Obama gav inte hela bilden när han i höst försökte visa att Bashar al-Assad bar ansvaret för angreppet med kemiska vapen nära Damaskus den 21 augusti. I vissa fall utelämnade han viktiga underrättelser och i andra fall presenterade han antaganden som om de vore fakta, skriver Hersh.
Han bygger sina slutsatser på bland annat hemligstämplade rapporter och intervjuer med officerare inom den amerikanska krigsmakten och underrättelseväsendet. Många av de källor som Hersh talade med gav uttryck för starkt missnöje med hur underrättelsematerialet om Syrien hanterats och menade att Vita huset uppsåtligen manipulerat information.
I ett mejl som Hersh citerar beskriver en högt uppsatt underrättelseofficer regeringens påstående att Assad låg bakom attacken som en bluff och skriver att attacken inte orsakades av den sittande regimen. En annan källa sade att Vita huset hade hittat på underrättelser.
Topphemliga rapporter
Den största bristen i hur den amerikanska administrationen valde att framställa underrättelseläget om gasattacken var, enligt Hersh, att man helt förteg uppgifter om att syriska rebellgrupper kunde ha tillgång till nervgasen sarin vid tidpunkten för attacken. Istället gjordes det gällande, av den amerikanska regeringen och av regeringar och massmedia över hela västvärlden, att det bara var regeringssidan i den syriska konflikten som hade kapacitet att genomföra angreppet.
Det är väldigt viktigt att känna till att regimen har sarin medan vi inte har någon bevisning för att oppositionen har sarin, sade USA:s FN-ambassadör Samantha Powers den 16 september.
Men i själva verket hade man inom det amerikanska underrättelseväsendet, redan innan angreppen den 21 augusti, gjort bedömningen att rebellsidan mycket väl kunde ha sarin.
Under månaderna före attacken hade amerikanska underrättelseorgan tagit fram en serie topphemliga rapporter, som kulminerade i en formell 'operations order' ett planeringsdokument inför en invasion med marktrupp som redovisade bevisning för att al-Nusra fronten, en jihadistgrupp med kopplingar till al-Qaida, behärskade tekniken för att tillverka sarin och kunde framställa stora mängder av gasen. När attacken inträffade borde al-Nusra ha varit en av de misstänkta, men regeringen lyfte bara fram underrättelser som motiverade ett angrepp mot Assad, skriver Hersh.
Stöds av andra källor
Det finns ett stort antal andra uppgifter som talar för att rebellsidan kan ha tillgång till sarin. Redan i december 2012 uppgav analytiker och andra källor inom den amerikanska administrationen till Washington Post att sannolikheten för att rebeller skulle få tag på kemiska stridsmedel ökade i takt med att de erövrade nya områden, där den syriska regeringen förvarar sådana vapen.
Det är nästan oundvikligt. Såvitt vi vet kan det redan ha hänt, sade Michael Eisenstadt, en före detta officer som nu arbetar som analytiker, till Washington Post.
Vid samma tidpunkt rapporterade CNN att USA hade anlitat privata militära företag för att utbilda syriska rebeller i att omhänderta och hantera kemiska stridsmedel. Bakgrunden uppgavs vara att USA bedömde att kemiska vapen kunde falla i rebellernas händer. Därför ansåg man att det var önskvärt att rebellerna skulle kunna handskas med vapnen på ett säkert sätt när de säkrade vapenförråd. Enligt CNN bedrevs utbildningen i Turkiet och Jordanien.
I maj i år sade Carla del Ponte, medlem i en FN-kommitté som utrett anklagelser om brott mot folkrätten i Syrien, att FN hade starka, konkreta misstankar, men ännu inte vattentät bevisning för att syriska rebeller använt sarin.
I september framkom det att chefen för FN:s kemvapeninspektörer, svensken Åke Sellström, också betraktar det som fullt möjligt att rebellsidan har tillgång till nervgas.
Det är inte entydigt vem som kan stå bakom, vem som har tillgång till vapnen eller vem som har mest att vinna på att använda dem, sade han i en intervju med DN samma vecka som inspektörernas rapport offentliggjordes.
Filmer kan visa gasattacken
I september i år publicerades också tre filmklipp på YouTube av en användare som kallar sig salem khai. Filmerna uppges ha påträffats av kurdiska gerillasoldater i en stupad syrisk rebells mobiltelefon.
På filmerna avfyrar ett antal män iförda gasmasker tre raketer och en artillerigranat. Raketerna är av allt att döma av samma typ som FN-inspektörerna har identifierat som de som användes i nervgasangreppet den 21 augusti.
Kameramannen uppger att datumet är den 21 augusti och att filmerna är tagna under en operation av Liwa al-Islam. Det är en rebellgrupp som är aktiv bland annat i området al-Ghouta utanför Damaskus där gasangreppen ägde rum.
En analytiker på FOI som Fria Tider talade med i september inför en artikel om filmerna säger sig inte se några tecken på att de skulle vara förfalskade.
Påtryckningar från Pentagon
När Obama förespråkade att USA skulle slå till mot mål i Syrien visste han att underrättelseläget inte gav stöd för att den syriska regeringen låg bakom gasattacken, berättar Seymour Hersh i en intervju med radiokanalen Democracy Now.
Det råder ingen tvekan om att USA:s president var beredd att gå i krig, att skjuta missiler mot Syrien, utan att egentligen ha något case och i vetskap om att han inte hade det.
Det som fick Obama att i sista stund avblåsa det planerade angreppet mot Syrien och istället hänskjuta frågan om krig till kongressen, var enligt Hersh mycket starka påtryckningar från den amerikanska krigsmakten.
Det fanns ett otroligt motstånd som det någon gång kommer att skrivas om, kanske i historieböcker. Det fanns ett otroligt motstånd från en del väldigt, väldigt viljestarka personer i Pentagon. Det var vad som faktiskt hände.
