Om de neokonservativa får sin vilja igenom kommer amerikanska marktrupper att återockupera Irak. USA:s militärmakt kommer att slå ut Syriens sekulära regering (och därigenom sannolikt hjälpa al-Qaida och Islamiska staten att ta över landet), och den amerikanska kongressen kommer inte bara nöja sig med att ta kål på atomavtalet med Iran utan också klubba igenom en massiv ökning av militärutgifterna.
Det som de neokonservativa försöker åstadkomma kan liknas vid att spruta tändvätska på en flammande grill. De vill provocera fram en militär upptrappning i Ukraina i syfte att röka ut de etniska ryssarna från den östra delen av landet. Deras dröm är att sedan sprida branden vidare till Moskva för att tvinga bort Rysslands president Vladimir Putin från Kreml. Med andra ord skulle vi, om dessa personer får som de vill, alltså få se fler och fler av dessa bränder utlösta av imperialistiska "regimskiften" utomlands, samtidigt som den amerikanska republikens sista glöd slocknar på hemmaplan.
En stor del av denna "strategi" personifieras av ett enda Washingtonbaserat maktpar: Ärkeneokonservative Robert Kagan, en av grundarna av krigslobbyn Project for the New American Century och en tidig förespråkare av Irakkriget. Samt hans hustru, biträdande utrikesminister för Europafrågor Victoria Nuland, som arrangerade förra årets statskupp i Ukraina och därigenom startade ett otäckt inbördeskrig som leder till konfrontation mellan kärnvapenmakterna USA och Ryssland.
Kagan, som inledde sin karriär genom att som propagandaspecialist underlätta för Reaganadministrationens brutala politik i Centralamerika på 1980-talet, är nu senior fellow vid den mäktiga tankesmedjan Brookings Institution och kolumnist på The Washington Post, vars opinionssidor domineras av neokonservativa profiler.
I sin kolumn förra fredagen hetsade Kagan det republikanska partiet till att göra mer än bara invända mot president Barack Obamas atomavtal med Iran. Kagan efterlyste istället ett fullskaligt neokonservativt program, inklusive militär upptrappning i Mellanöstern och sabelskramlande gentemot Ryssland. Han krävde också att all budgetdisciplin skulle skjutas åt sidan för att kanalisera tiotals miljarder nya dollar till Pentagon.
Kagans tirader demonstrerar att de neokonservativas världsbild har förblivit allmän sanning i Washington, trots det katastrofala Irakkriget. Den neokonservativa verklighetsbeskrivningen ältas i de traditionella medierna trots att den präglas av uppenbara vanföreställningar.
Exempelvis skulle en förnuftig människa kanske spåra ursprunget till blodtörstiga Islamiska staten tillbaka till president George W. Bushs neokonservativt inspirerade Irakkrig. Det var nämligen i samband med det som denna extremt våldsamma sunnirörelse började ta form under beteckningen "al-Qaida i Irak", en gruppering som sprängde shiitiska moskéer och uppviglade till sekteristiska blodbad. Organisationen expanderade senare till Syrien, där militanta sunnimuslimer försökte störta en sekulär regim ledd av alawiter, som tillhör en shiitisk utlöpargrupp. Efter att ha bytt namn till Islamiska staten fortsatte rörelsen att utmärka sig genom sin brutalitet.
Men Kagan erkänner inte att han och hans neokonservativa kolleger bär något ansvar för detta halshuggande fenomen. Enligt hans verklighetsbeskrivning är det istället Iran och Syrien som är ansvariga för Islamiska statens uppkomst, trots att dessa länders regeringar leder en stor del av motståndet mot organisationen och dess före detta kollegor i al-Qaida, som i Syrien stöder en separat terrorgrupp: Nusrafronten.
På följande vis förklarar Kagan situationen för den politiska gräddan i Washington:
"Kritiker av det nya atomavtalet mellan Iran och USA har helt rätt när de pekar på den allvarliga utmaning som den Islamiska republiken nu utgör. Det är en aspirerande hegemon i en viktig världsregion.”
"Landet är djupt involverat i ett regionalt krig som berör Syrien, Irak, Libanon, Gulfstaterna och de palestinska områdena. [Iran] understödjer Bashar al-Assads mordiska men kollapsande regim i Syrien, och bär därför det primära ansvaret för den växande kapaciteten hos Islamiska staten och andra radikala jihadistgrupper i detta land och i grannlandet Irak, där man samtidigt försöker utöka sitt inflytande och hetsa till sekteristiskt våld."
Den verkliga hegemonen
I samma andetag som Kagan gormar om "iransk hegemoni" efterlyser han en direkt militär intervention från den verkligt hegemoniska världsmaktens, USA:s, sida. Han vill att den amerikanska militären ska rycka in mot Iran via två synnerligen militärt avancerade regionala makter, Israel och Saudiarabien, vars sammanlagda försvarsutgifter vida överträffar Irans. Deras försvarsförmågor inkluderar också, i Israels fall, en sofistikerad kärnvapenarsenal.
Kagan fortsätter:
"Varje seriös strategi för att stå emot iransk hegemoni kräver också att Iran konfronteras på flera fronter på Mellanösterns slagfält. I Syrien krävs en beslutsam politik för att med våld avsätta Assad[...]”
"I Irak behöver vi använda amerikanska styrkor för att driva tillbaka och krossa Islamiska staten, så att vi inte behöver förlita oss på att Iran ska göra jobbet. Sammantaget krävs ett större amerikanskt militärt engagemang i regionen[...].
Kagans uppmaningar till krig och åter mera krig återspeglar återigen konsekvensen av att låta de neokonservativa slippa undan ansvaret för att ha dragit in vårt land i det olagliga och katastrofala Irakkriget genom att sprida lögner om massförstörelsevapen och dra valser om hur enkelt kriget skulle kunna vinnas.
I stället har de neokonservativa kunnat konsolidera sin makt. Det sitter på viktiga poster inom USA:s utrikespolitiska etablissemang, förskansar sig inom inflytelserika tankesmedjor och fortsätter att bjudas in som experter av etablerad media. Att ha haft fel om Irak har nästan blivit något av en hedersutmärkelse i Washingtons uppochnedvända värld.
Kagan släpper ifrån sig en hagelsvärm av hårklyverier. För det första är det helt enkelt vansinnigt att tala om ”iransk hegemoni”. Uttrycket användes av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu under hans tal inför USA:s kongress den 3 mars – då han varnade för att Iran "slukar" andra länder – och har nu förvandlats till en neokonservativ litania. Påståendet blir dock inte mer sant bara för att det upprepas i all oändlighet.
Ta till exempel fallet Irak, som idag har en shialedd regering – inte på grund av att landet har invaderats av Iran, utan på grund av USA:s krig. Efter att den amerikanska militären störtat sunnidiktatorn Saddam Hussein stödde USA en ny regering dominerad av shiamuslimer, som i sin tur sökte vänskapliga förbindelser med sina trosfränder i Iran. Det är helt förståeligt och har ingenting att göra med någon aggression från Irans sida. Efter Islamiska statens dramatiska militära vinster över Irak förra sommaren vände sig den irakiska regeringen till Iran för militärt bistånd. Inte heller det är någon överraskning.
Tillbaka till Irak
Låt oss lämna Kagans vanföreställningar om Iran för ett ögonblick och se vad det är han föreslår rent konkret. Han vill återinföra en betydande amerikansk ockupationsstyrka i Irak och bryr sig uppenbarligen föga om de amerikanska soldater som sattes in i den krigszon där nästan 4.500 dog (tillsammans med hundratusentals irakier). Efter att hjälpt till att lansera ”första Irakkriget”, utan att för den sakens skull själv ha behövt betala något personligt pris, vill Kagan nu ge oss ”andra Irakkriget”.
Men bara det räcker inte för Kagan. Han vill dessutom att den amerikanska militären ska rycka in för att se till att Syriens sekulära regering störtas, trots att de uppenbara vinnarna i ett sådant scenario skulle vara sunnitiska extremister från Islamiska staten eller Al-Qaidas Nusrafront. En sådan seger skulle kunna leda till regelrätta folkmord på Syriens kristna, alawiter, shiiter och andra minoriteter. I det läget skulle det skapas ett enormt tryck för en fullskalig amerikansk invasion och ockupation även av Syrien.
Det är möjligen anledningen till att Kagan vill lägga tiotals miljarder dollar extra på att göda det militärindustriella komplexet, även om den verkliga prislappen för Kagans nya krig sannolikt skulle hamna på biljonbelopp. Men Kagan är fortfarande inte nöjd. Han vill öka militärutgifterna ännu mer för att konfrontera "växande kinesiskt inflytande, ett aggressivt Ryssland och ett allt mer hegemoniskt Iran".
Det ska medges att Kagan "bara" är en neokonservativ ideolog – om än med viktiga plattformar för att föra fram sina synpunkter. Men hans hustru, biträdande utrikesminister Nuland, delar hans utrikespolitiska åsikter och redigerar dessutom många av hans artiklar. Som hon berättade för New York Times förra året: "Jag släpper inte igenom [någon text] som jag inte tycker är värdig hans talanger”.
Nuland är också en utrikespolitisk kraft i sin egen rätt och anses av vissa i Washington vara en stigande stjärna på amerikanska UD. Genom att organisera "regimskiftet" i Ukraina – det våldsamma störtandet av den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj i februari 2014 – visade Nuland dessutom upp sig som en duktig neokonservativ. Hon överträffar till och med sin make. Kagan kan visserligen ta åt sig äran för Irakkriget och den efterföljande kaoset, men Nuland kan trumfa honom med sin anstiftan till ”andra kalla kriget” och de återupplivade fientligheterna mellan kärnvapenmakterna Ryssland och USA. När allt kommer omkring är det dit de riktigt stora pengarna kommer att gå – till moderniserade kärnvapenarsenaler och inköp av de bästa strategiska vapnen.
Ett familjeföretag
För familjen Kagan finns också en affärsmässig aspekt av dessa krig och konfrontationer. De tjänar nämligen en hel del pengar på de militära entreprenörer som tacksamt skjuter tillbaka en del av skattemedlen till de tankesmedjor där familjemedlemmarna är anställda.
Roberts bror Frederick arbetar exempelvis på American Enterprise Institute, som länge har dragit nytta av det militärindustriella komplexets generösa bidrag, och hans hustru Kimberly driver en egen tankesmedja som heter Institute for the Study of War (ISW).
Enligt ISW:s årsredovisningar var dess ursprungliga finansiärer mestadels högerorienterade stiftelser, såsom Smith-Richardson Foundation och Lynde and Harry Bradley Foundation. Men på senare år backas tankesmedjan av en mängd nationella säkerhetsleverantörer, inklusive stora sådana som General Dynamics, Northrop Grumman och CACI, liksom mindre kända företag såsom DynCorp International, som tillhandahållit utbildning för de afghanska polisen, och Palantir, ett teknikföretag grundat med stöd av CIA:s riskkapitalbolag In-Q-Tel. Palantir levererade programvaran för USA:s militära underrättelsetjänst i Afghanistan.
Sedan starten 2007 har ISW mest fokuserat på krig i Mellanöstern, särskilt de i Irak och Afghanistan. Institutet hade ett nära samarbete med general David Petraeus när han förde befäl över amerikanska styrkor i dessa länder. På senare tid har ISW dock börjat rapportera utförligt om inbördeskriget i Ukraina.
För att förstå de neokonservativas bestående inflytande – i synnerhet Kaganklanens – måste man förstå kopplingen mellan dem som tjänar pengar på krig och dem som istället berikar sig på att sälja in krigen. När det går bra för de militära entreprenörerna går det också bra för de tankesmedjor som förespråkar ökade globala spänningar.
Det skadar ju inte heller att ha vänner och familjemedlemmar på höga regeringspositioner som kan se till att beslutsfattarna gör sin del för att ge kriget en chans.
ROBERT PARRY
Robert Parry är en amerikansk reporter som är mest känd för sina avslöjanden kring den så kallade Iran-Contras-affären, en av USA:s största politiska skandaler i modern tid, på 1980-talet. Han har belönats med flera prestigefyllda pris och även varit nominerad till Pulitzerpriset för sitt arbete på nyhetsbyrån AP. Parry driver sedan 1995 den grävande nyhetssajten Consortium News och är aktuell med boken America’s Stolen Narrative.
