Det tog två timmar från det att medlemmarna i det 5.000 ungdomar starka SDU valde ordförande, till att Sverigedemokraternas partistyrelse meddelade att man klipper banden med ungdomsförbundet. Man har även stängt ned ungdomsförbundets hemsida till förmån för ett meddelande från partistyrelsen om att man inte tolererar det val av styrelse som medlemmarna inom SDU fattade och att ett nytt ungdomsförbund därför ska bildas under samma namn. Det nya förbundet ska rent formellt registreras av Sverigedemokraternas verkställande utskott, kontrollerat av Mattias Karlsson.
Partistyrelsen – som även den idag domineras av Mattias Karlssons krets – formulerade beslutet så här: “Att formellt bryta med det förbund som i dag går under namnet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU)”. Detta trots att det tydligt i partiets stadgar, paragraf tre, står att “Sverigedemokratisk Ungdom (SD), SD-Kvinnor och Fädernas kyrka utgör förbund inom partiet.”
För att ändra paragrafen krävs en stadgeändring, något som regleras i paragraf fyra, moment ett: “Ändringar av partiet Sverigedemokraternas stadgar och principprogram kan endast beslutas av riksorganisationens ordinarie Landsdagar med tre fjärdedelars majoritet eller med två tredjedelars majoritet av två på varandra följande ordinarie Landsdagar.”.
Hur kretsen kring Karlsson ska motivera att man nu – i strid med stadgarna – ändå bryter med SDU, återstår att se. Kanske kommer man hävda att eftersom det nystartade ungdomsförbundet får exakt samma namn, så kan man klippa med det gamla utan att bryta mot stadgarna.
Givetvis skulle det strida mot hur varenda medlem har uppfattat att stadgarna ska tolkas. Och det är svårt att tänka sig att en domstol skulle uppfatta saken på det sätt som SD-ledningen i så fall skulle göra gällande. SD har i två decennier haft ett ungdomsförbund vid namn Sverigedemokratisk Ungdom och självklart är det detta förbund som har åsyftats i stadgarna. Dessutom är det frågan om partiet ens kan starta ett nytt förbund med samma namn, med tanke på att det redan är ett etablerat varumärke tillhörande SDU.
Men det är inte stadgeteknikaliteterna i sig som är det mest oroväckande. Det grundläggande problemet är att Sverigedemokraterna styrs av en maktkrets som inte verkar med hjälp av demokratiska metoder i sin strävan att skapa ett “antirasistiskt mittenparti”. SDU har vunnit alla demokratiska strider med Mattias Karlsson och hans krets – såväl på SDU-kongresser som distriktsårsmöten.
När Karlsson och hans anhängare nu förlorar i den demokratiska processen tar man istället till hårdhandskarna.
Under våren rensades ett antal ledande kritiker ut ur partiet, inklusive ungdomsförbundets avgående ordförande Gustav Kasselstrand. Kritikerna utsattes för rena karaktärsmord i media, orkestrerade av Mattias Karlsson som förde fram genomgående ogrundade och omotiverade anklagelser. Trots alla hårda ord – vem lyckades snappa upp någon konkret "ideologisk avvikelse" eller något annat grovt övertramp som Kasselstrand och hans närmaste hade begått?
Mattias Karlsson motiverar brytningen med ungdomsförbundet med att den nya ordföranden, Jessica Ohlson, “gått till attack mot moderpartiet i pressen och inför hela svenska folket beskrivit SD som ett odemokratiskt parti präglat av ett 'absurt maktmissbruk'.”.
Symboliken blir närmast komisk: Karlssons krets fabricerar historier för att utesluta och utmanövrera kritiker. När någon av de drabbade opponerar sig mot metoden och med rätta kritiserar den med termer som “odemokratisk” och “maktmissbruk” – då använder Mattias Karlsson kritiken som förevändning för än mer odemokratiskt maktmissbruk.
Efter dagens SDU-kongress ska nu än en gång de demokratiskt valda företrädarna undanröjas med hjälp av de maktmedel Mattias Karlsson förfogar över. 5.000 SDU-medlemmar slängs med omedelbar verkan ut ur den sverigedemokratiska rörelsen. Brottet? De röstade fel. Inte för att de röstade på någon politisk linje eller på något politiskt förslag som står i strid med Mattias Karlssons socialkonservativa idékonstruktion – utan för att ungdomarna inte heller denna gång röstade fram en förbundsledning som Karlsson kontrollerar.
Att Mattias Karlsson och hans partiledning åsidosätter demokratins spelregler är ingenting som etablerade medier och andra etablerade politiska aktörer hakar upp sig på – det är snarare regel än undantag att demokratin får stryka på foten när den rådande svenska maktordningen ska upprätthållas.
På ledarsidorna är det nu tydligt att etablerade vänstermedier står på Mattias Karlssons sida i konflikten. SD har blivit så stort att etablissemanget så sakteligen börjar bereda sig på att inkludera partiet. Då vill man ha med goda, konsensusinriktade yrkespolitiker att göra – inte intelligenta, konservativa ungdomar som hotar makten.
Utvecklingen är mycket oroande. Efter många år har Sverige, i ett för hela nationen oerhört kritiskt skede, äntligen fått en etablerad parlamentarisk kraft med potential att utmana den vänsterradikala eliten. När nu denna kraft korrumperas är vi illa ute.
Och vad kan vi förvänta oss om Mattias Karlsson en dag skulle få reell makt över Sverige och kan implementera sin politiska strategi – och sina metoder – på samhällsnivå? Tanken på en kombination av det maktmissbruk och demokratiförakt han redan nu visar upp, matchat med Karlssons vision om en större stat som har än mer inflytande över människors vardag, är ohygglig.
Hittills har det funnits en frihetlig, demokratisk och konservativ opposition inom Sverigedemokraterna, organiserad genom SDU. Frågan är vad det imorgon kommer finnas kvar för motvikt mot Mattias Karlssons totalitära ambitioner.
FRIA TIDER
