Intelligent science fiction förverkligas ibland tidigare än man tror. Orwells "1984" är ett exempel på detta. Datorer, databanker, TV-övervakning, modern data- och bildöverföringsteknik, telefonavlyssning och annan "tappning" öppnar redan idag otroliga möjligheter. Det beror sedan enbart på i vems händer instrumenten läggs, om det är i det godas eller det ondas tjänst de används.
Den nya formen för insamling av folkbokföringsuppgifter har väckt en mycket nyttig debatt. Andra datainsamlings- och registreringssystem kommer att lämna ny ved till brasan, t.ex. det nya internationellt sett ytterst avancerade svenska systemet för fastighetsdata. Detta system i förening med personnummersystemet ger t.ex. möjlighet att knyta ihop individ och bostad, arbetsplats, vistelseort etc. Vägar för samhällsplanering öppnas, som tidigare inte kunnat beträdas, eftersom tekniska förutsättningar saknats. Nyttan med dylika system skall här inte ifrågasättas, inte heller utvecklingsbehoven.
I statistiska centralbyråns meddelande i samordningsfrågor 1969:7, Samhällets databanker och informationssystem, anges att nio stora databanks- och informationssystem existerar. Alla är relativt komplexa. Polissystemet består t.ex. av 25 stora "tillämpningar". I SCB:s uppräkning har inte medtagits t.ex. det nya värdepappersregistreringssystemet, inte det stora SIBOL (Svenskt integrerat bankinformationssystem on line, som omfattar statliga och privata banker inkl. sparbanker och som inom några få år skall ge oss det kontantlösa samhället), inte heller försvarets stora personal- och utbildningsregister. Det finns mig veterligt ingen officiell uppgift om antalet informationssystem och databanker, i vilka individen, hans egendom, hans vistelseorter, hans göranden och låtanden registreras och analyseras. Det torde dock röra sig om inemot ett hundratal. Genom integrering kan de kopplas ihop. Varje informationssystem kan anropa alla eller flertalet andra system och efterfråga information om individen i en rad avseenden.
Med de nya teknikerna följer oanade möjligheter att tränga in i individens privata sfär. De bör därför ställas under en fortlöpande kritisk debatt. Databanker över individer i ett starkt decentraliserat samhälle – Sverige har varit ett sådant till helt nyligen – innebär avsevärt mindre potentiella hot mot individen än databanker i starkt centraliserade samhällen, t.ex. i en "stark stat" eller en socialistisk byråkrati. Varje med ekonomiska sammanhang förtrogen person vet t.ex. att man kan behärska ett "finansimperium" med ganska måttliga men strategiskt väl utvalda nyckelinsatser. En strategiskt klok satsning på förvaltning och företag kan t.ex. medföra en nära nog fullständig data-, informations- och beslutskontroll. Har man den, behöver man inte ens satsa några större kapitalbelopp. Det räcker med att man skaffar sig större inflytande än någon annan har och att man satsar på de ställen, på vilka man får grepp över antingen beslut eller information och data. Ett "starkt" system kan således med en måttlig insats styra dit man önskar.
Databanker med person- och fastighetsdata, ekonomiska interaktionsdata, värdepappersregistret, statistiska centralbyråns diverse dataregister, medicinska, hälso- och försäkringsregister, Säpo-register, finansdepartementets ekonomiska planeringsmodeller över Sverige med tillhörande databank är exempel på sådana datasamlingar, som i vissa grupperingar eller tillsammans kan ge en otrolig makt åt dem som behärskar dem.
Dessa risker är inte dagsaktuella, men om fyra till fem år kan de utgöra potentiella hot. Hur allvarliga de kan bli för "den svage" beror väsentligen på i vilken riktning samhällets politiska och centrala administrativa organ utvecklas, och hur stor insyn "man" kan förskaffa sig över databankerna och deras användning. Att "man" bär beteckningen "folkets representanter" behöver inte innebära, att "den svage" kan känna sig säker. En "dataombudsman" kan vara en bra lösning, om han står fri från varje partsintresse, även statens, och om hans fria ställning kan förankras i grundlagen.
I ovan citerade SCB-meddelande kan läsas följande: "Intresset för och strävanden att effektivisera samhället och att förbättra levnadsstandarden måste vägas mot intresset att skydda den personliga integriteten. Denna avvägning är grannlaga då den riskerar att påverkas av kortsiktigt känslotänkande och av likaså kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är väsentligt att hålla i minnet vid övervägande av den nya situationen som ADB har skapat att ett samhälles uppfattning om vad som skall hänföras till privatlivets helgd och personlig integritet är variabel i tiden och att dess existens och aktuella form bestäms av rådande sociala, ideologiska och tekniska förhållanden." Härtill skall endast läggas att kraven på data om individen, deras offentlighet och åtkomlighet ofta byggs på starka etiska argument, t.ex. förebyggande och bekämpande av brottslighet i olika former, skatteflykt, behov av bättre planering i skilda avseenden etc.
Redan idag föreligger risk för "den svage" till följd av databankers existens och användning. Debatten kring databanker har hittills uteslutande gällt uppgifter, som lämnas av de berörda parterna själva. De för "den svage" mest riskfyllda hoten emanerar emellertid ur data av andra slag:
a) data som tillförs register av andra än "den svage" själv
b) syntetiska data, d.v.s. sådana data som tillförs banken som resultat av att analysprogram tillämpas på rådata
c) tolkningar av sammanställningar av data om "den svage", som utförs av tredje man utan den berördes vetskap och utan att "den svage" får tillfälle att förklara, belysa och bemöta grundmaterialet och resultaten.
Några exempel skall förtydliga.
a) Redan barnet är föremål för en omfattande datainsamling. Förutom "vanliga" data (födelse, vikt, vaccineringar, skolgång etc.) registreras även kvalitativa (betyg, stödåtgärder) och "ovanliga" data (disciplinåtgärder, defekter av olika slag). Så fortsätter det genom livet. Data kring "den svage" blir allt flera, registreras allt oftare, på allt flera punkter och sammanförs i ökad utsträckning till ett register eller till samverkande register.
Databanken glömmer och gömmer inget, om den är rätt programmerad. Den preskriberar inga förseelser, om den inte uttryckligen tillsägs att göra de.
b) Som syntetiska data betecknas uppgifter, som tillförs av analysprogram. Det kan t.ex. röra sig om testresultat, som i det enklaste fall tillhör gruppen a) ovan. Hit kan räknas "prestationsvärderingar", t.ex. bedömningar för befordringsbarhet etc. I mera utvecklade databanker, i vilka mängden data av typen a) om individen blir allt större, behövs och utarbetas analysprogram. Deras syfte är att vaska fram det väsentliga ur en stor mängd av data. Enkla existerande sådana program, som veterligen ännu inte applicerats på databanker, är taxeringsrevisionens analysrutiner för bedömning av rimligheten i inkomst- och förmögenhetsuppgifter. Det kommer inte att dröja länge förrän dylika program kan sättas in för att granska många deklaranters uppgifter under följder av år. Med behoven och med tillväxten av antalet experter och byråkrater kommer floran av analysprogram och av dem producerade syntetiska data att ökas markant.
c) Tolkningar av data, med eller utan tillhjälp av formella analysprogram, utförs av experter, bedömare, byråkrater och andra, som av en eller annan anledning behöver värdera och bedöma "den svage". Sådana tolkningar görs redan idag, men i begränsad omfattning och ofta med stöd av ett uppenbarligen bristfälligt dataunderlag. Med riklig tillgång till data kan medvetandet om bristerna i underlaget försvagas och de på underlaget baserade slutsatserna tillmätas högre grad av giltighet och tillförlitlighet än de egentligen förtjänar.
Gemensamt för punkterna a–c är att "den svage" inte vet och inte har anledning att anta att data om honom insamlas, lagras och används. Däri ligger ett större hot för individen än då det gäller lagring och användning av data, vilkas korrekthet han själv haft möjlighet att granska.
I förhållandet att samhället har kontroll över eller själv förvaltar databanker ser jag ingen garanti mot för "den svage" hotfull användning eller missbruk. Ju "starkare" och mera centraliserat samhället blir, ju fler data om "den svage" samhället genererar och använder – med eller utan "den svages" vetskap – som arbetsgivare, bidragsgivare, granskare, bedömare, domare och normgivare – desto större krav på "neutralitet" hos och kontroll över databankerna bör resas.
Till skydd för "den svage" bör tillämpas regeln att han en gång om året från alla banker får en fullständig innehållsdeklaration av de data av alla typer som samlats, genererats och syntetiserats om honom, samt om när, av vem och för vilket ändamål uppgifterna används. Möjligheter bör självfallet beredas till rättelse och appellation. "Den svage" bör också kunna påverka sekretessbeläggning samt användningsändamål av data. Det kan inte anses tillfyllest att individerna endast bereds tillfälle att av databanken begära dylika uppgifter. Det skulle troligtvis leda till att endast de personer som är medvetna om bankerna och de risker datasamlandet och -användningen innebär skulle begagna sig av möjligheten att begära utdrag. Som framgått ovan är antalet databanker och informationssystem så stort, att den enskilde knappast ens kan hålla reda på dem alla.
I princip bör information om individen behandlas som individens egendom, innebärande att han måste tillfrågas innan någon vill utnyttja informationen. Individen bör skyddas mot olovlig användning på samma sätt som mot övergrepp mot personlig egendom. Dataexperterna kanske hävdar att det skulle bli för dyrt att tillfråga alla dem, vilkas data skall användas varje gång detta skall ske, och att det är tekniskt svårt att genomföra. Svårare problem har man lyckats att lösa och kostnaden bärs ändå av "den svage".
Walter Goldberg
Walter Goldberg (1924–2005) var professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg.
