Sverige har nyligen röstat ja i FN:s generalförsamling till ett nytt ramverk för migration, Global Compact for Migration. Regeringskansliet betonar att det inte är ”juridiskt bindande”.
Det är alltid så det går till, exempelvis när Sverige röstade för barnkonventionen. Det var först inte juridiskt bindande, men blev senare moraliskt bindande. Syftet är ju att en FN konvention i sinom tid ska införlivas i den egna lagstiftningen och då blir den juridiskt bindande. Så gick det med barnkonventionen så blir det rimligtvis också med detta åtagande.
Idag är det uppenbart att invandringen ställer till stora problem i mottagarländerna. Detta inte bara i Sverige utan i stort sett överallt. Ramverket blundar helt för denna aspekt och påstår frankt att migrationen är en välsignelse, en win–win. Den enda baksidan är att migranten kan råka illa ut och det är därför den här konventionen har skrivits. Mottagarländerna behöver lite instruktioner om hur man tar hand om migranter på bästa sätt.
När regeringen skrev på GCM i Marocko i början på december var det ännu mindre bindande, men genom att den fick 2/3 majoritet i generalförsamlingen den 17 december har den redan blivit mer bindande. En sökning på termen ”vi förbinder oss” visade att formuleringen fanns på 38 ställen, ungefär en gång på varje sida i dokumentet. Dokumentet har en tydlig karaktär av att den förväntar sig att de länder som skriver under också avser ”to walk the talk”.
En ledamot i tyska parlamentet frågade Kansler Merkel, som påstår att avtalet inte är bindande, varför inte den tyske delegaten protesterade när den marockanske värden för mötet påstod att reglerna var bindande. På detta svarade Merkel att avtalet inte blir bindande förrän det röstats igenom i FN generalförsamling. Om det uppnår 2/3 majoritet så blir det bindande för såväl majoriteten som minoriteten enligt Merkel.
Det finns 23 mål i ramverket och var och en har ett stort antal halvspecifika regler, totalt cirka 200 stycken. Om det intas i en rad länder kommer vi så småningom få en praxis för vad som menas. En lydig regering, som Sveriges, kommer att försöka föra en politik som prioriterar att inte bryta mot alla dessa föreskrifter.
Ett sätt att lagstifta är att börja med problemen. Efter erfarenhet justerar man lagarna eller inför nya lagar som ökar möjligheterna att lösa problemen. Detta kan ses som ett pragmatiskt sätt att styra ett land. Detta kallas i filosofiska sammanhang för konsekventialistisk etik. Polisen ska inte använda mer våld än nöden kräver. Men om mer våld krävs så tvekar inte en handlingskraftig regering att justera lagen. Det är inte främmande för att importera framgångsrika regler från andra länder.
Men man kan också starta utifrån ett mer doktrinärt perspektiv. Vissa handlingar ska inte utföras då de anses onda eller dåliga. Ofta är det en religiös utsaga eller någon spontan moralisk intuition som skiljer de etiskt möjliga handlingarna från de omöjliga. Handlingar anses goda eller onda i sig själva, utan att man beaktar konsekvenserna. Detta kallas deontologisk etik.
Ett självständigt land söker stifta egna lagar efter utländska förebilder och varnande exempel. Ett land kan också välja att göra ett regelverk gemensamt med andra länder. De internationella reglerna är dock framtagna av eurokrater och FN-tjänstemän så långt från medborgarna i det enskilda landet att deras intressen kanske inte alls är tillgodosedda. Demokrati och självständighet är faktorer som gör en lösning mer rationellt ur ett medborgarperspektiv. I de internationella förslagen finns helt andra bevekelsegrunder, likhet prioriteras, one size fits all.
Det som ytterligare försämrar är att ramverket är ensidigt intresserad av migranter. Det står mycket om att migranter inte får diskrimineras, men inget om att infödda befolkningen inte får diskrimineras. Myndigheterna ska agera mot hat, hot och våld mot migranterna, men inget sägs om det är de infödda som drabbas. Fördomen om vem som drabbas är osynlig för den dumme och välvillige; det är synd om migranten och detta dokument ska förbättra just dennes lott.
I Sverige och många andra länder görs en åtskillnad mellan flyktingar och ekonomiska migranter. Det här ramavtalet framhäver att de två grupperna ska behandlas lika. Detta bör ses som att rättigheterna för flyktingar ska tillämpas också för andra migranter. Det finns enligt denna terminologi inte längre illegala invandrare, de har blivit befordrade till irreguljära invandrare. På många ställen poängteras att migranterna ska behandlas oberoende av hur de klassificeras (regardless of their migration status).
Länder som söker assimilera migranterna får många problem med dessa regler. Ett flertal punkter tar upp att staten ska uppmuntra diasporasamhällen. Regeringar bör ha speciella fonder och mässor inriktade på företag med en bas i en etnisk minoritet. I en undersökning tillfrågades den svenska befolkningen om politiken skulle eftersträva multikultur eller assimilering. 80 procent valde assimilering. Men enligt detta ramverk ska multikulturen stöttas.
Ramverket noterar att illegala migranterna inte är med i alla system men menar att dessa skillnader bör elimineras. En ”irreguljär” migrant kan bara behandlas annorlunda om detta ”stöds av lag, är proportionellt, tjänar ett legitimt syfte och är i överensstämmelse med internationella mänskliga rättigheter”.
Hur ska man hantera migranter som ska returneras till sina hemländer? Här skulle ramverket kunna föreslå förbättringar, men föreslår istället en restriktion för att ta migranten i förvar innan den fysiska utvisningen genomförs. ”Use immigration detention only as a measure of last resort and work towards alternatives.” Vad krävs för att ett polisiärt förvar av en migrant blir en legal ”sista utväg”?
Underskrivande stater utlovar att de ska "stoppa tilldelning av offentlig finansiering eller materiellt stöd till medier som systematiskt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism eller andra former av diskriminering mot invandrare, med full respekt för mediefriheten." Finns det skäl att lugnas av ”full respekt för mediefriheten” när syftet är att skilja de goda från de onda, och sedan missgynna de som ogillas?
Självständiga stater bestämmer själva vilka medborgerliga rättigheter som gäller, men vad som är mänskliga rättigheter avgörs i praktiken av FN. De revideras och omtolkas av FN. De mänskliga rättigheterna ses som moraliskt överlägsna de medborgerliga rättigheterna och plikterna och på sikt också som juridiskt överordnade enligt de globalistiska ambitionerna. Varje internationellt åtagande påverkar balansen och minskar nationell självständighet. GCM angriper självständigheten genom att diktera en rad ”hur” vid hanteringen av migranter, men undviker att gå så långt som EU och vilja besluta om kvoter eller antal migranter vilket är kontroversiellt och väcker starkt motstånd. På ett slugt sätt söker man införa en stor mängd småregler som kanske kan smita igenom under den politiska radarn.
Rent generellt kan deontologiska regler ses som mer primitiva, vissa handlingar är tabu och andra är obligatoriska. Själva fundamentet är att deontologisk regel inte motiveras av sina konsekvenser utan är rätt eller fel oberoende av konsekvenser. Tanken är att på sikt ska GCM-regelverk ses som instruktioner från en högre myndighet, deontologiska regler som strikt ska åtlydas. Rationalitet, demokrati och nationellt självbestämmande skulle då tvingas agera med mindre handlingsfrihet. Vi vore bättre rustade för framtidens ”utmaningar” om vi inte band upp oss vid en samling regler som låter bra i välvilliga öron, men med all sannolikhet kommer att visa sig vara destruktiva.
