Tänk er följande dilemma. En person funderar på att hjälpa flyktingar genom att avstå från 1.000 kr. Då detta är en ansvarsfull person så vill hon välja det bästa alternativet för flyktinghjälp.
Ett alternativ är Migrationsverket som kan använda ett frivilligt bidrag på samma sätt som ett statligt anslag för att fler personer ska kunna söka asyl. För 2012 utfördes en efterkalkyl vad en asylhantering kostar från ansökan till beslut. En del personer fick asyl i Sverige, andra avslag och bör återvända till hemlandet. Hela processen för en person tar i genomsnitt 414 dagar och kostar 166.000 kronor – kostnader som huvudsakligen går till mat och husrum för den asylsökande. En tusenlapp räcker alltså till att betala asylprocessen för en potentiell flykting i två och en halv dag.
Det andra alternativet är att stödja FN:s flyktinghjälp på plats. Här räcker 1.000 kr till att klara en flykting ett helt år. UNHCR har en budget på 39 miljarder kronor för 42 miljoner flyktingar. Om FN skulle ha pengar så att det finns 1.000 kronor för alla behövande, så tycks det rimligt att höja FN-stödet mot 2.000 kronor per år och person. Den nivån motsvarar 1 dollar om dagen vilket används internationellt som en fattigdomsgräns som helst inte bör underskridas.
Ska man välja att hjälpa en person till ett minimum eller ska man istället välja den person som använt sig av smugglartjänster och tagit sig till Sverige och nu vill söka asyl? Man behöver inte vara flykting för att vilja flytta till ett rikt land som Sverige, men de som söker sig till ett flyktingläger är verkligen flyktingar. Här behöver organisatören inte lägga ner resurser på en granskning, utan det är självreglerande: De som får hjälp i lägret har ett akut hjälpbehov.
Hur man ska välja mellan sin egen konsumtion och flyktinghjälp är ett svårt val för såväl medborgaren som politikern. Men de pengar som avsätts, privat eller genom skatt, till flyktingar bör väl användas på bästa sätt för detta ändamål? Politik är att välja och detta borde vara ett enkelt val också för politiker när man väl bestämt hur mycket som skall spenderas på att hjälpa flyktingar. Media undviker dock att ställa frågan till politiker om detta val mellan två alternativa metoder. De accepterar att politiker pratar på som om ”både och” är ett rimligt svar. Det kan det vara i situationer när resurserna är stora i förhållande till problemet, men i detta fall är problemet stort och resurserna begränsade. Trots det blir den mediala vinklingen att hjärtan skall öppnas inför förfrågan från de asylsökande och då glömma alla de reella flyktingar som lever på minimum i flyktingläger. Situationen uppfattas som om det stora internationella problemet är löst och vi kan ägna oss åt en extra gräddfil där några personer plockas från flyktinglägrens armod för att istället ges svensk standard. Detta uppfattar många som godhjärtat då flyktingen som tar sig till Sverige gärna vill få svensk standard. Men varje gång man satsar 166.000 kronor på en enda asylansökan så avstår man från att hjälpa 166 personer med en viktig tusenlapp.
Om en vanlig medborgare fick välja var han eller hon ville bidra med sin tusenlapp skulle knappast någon ge den till Migrationsverket utan skänka den till FN:s flyktinghjälp. Men när det gäller skattepengarna spenderas de huvudsakligen på migration till Sverige. Det kan inte vara rationellt, men politikerna framhärdar med sitt agerande och hyllar sig själva för den fina svenska flyktingpolitiken. Borde de inte tänka om och agera som den ansvarsfulle medborgaren?
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
