Den frispråkige forskaren Tino Sanandaji är en välmeriterad och internationellt erkänd ekonom. Han har publicerat sig i bland annat Wall Street Journal och citeras i tidningar som New York Times och The Economist. Men i den svenska migrationsdebatten syns han sällan nuförtiden. Ledarbloggen förklarar varför.
Tino Sanandaji är nationalekonom, verksam vid University of Chicago. Han blev känd för en bredare svensk allmänhet då han tillsammans med Adam Cwejman och Paulina Neuding deltog i ett seminarium om integrationsfrågor som Axess anordnade under Almedalsveckan 2011. Efter att Neuding lagt ut texten om diverse trivialiteter som att hon inte känner sig bekväm med att promenera omkring i Rinkeby med sin davidsstjärna om halsen, och Cwejman deklarerat att han tycker det var ett "bra projekt" att "slå sönder nationen och gemenskapen", kom Sanandajis inlägg i paneldebatten som en frisk fläkt.
"Multikulturalismen är död", inledde Sanandaji. Därefter följde en strid ström av intelligenta observationer och obekväma fakta, som normalt omsorgsfullt sopas under mattan i den svenska debatten. Sanadaji framhöll helt korrekt att den svenska eliten är "enormt självgod", föraktar den egna befolkningen och känner sig som "otroligt goda människor när de håller på och skänker bort Sverige". Han påpekade vidare att den västerländska historien och kulturen konsekvent svartmålas av kulturpersonligheter och politiker. Och han vågade till och med antyda något så kontroversiellt som att vi svenskar inte har någon skyldighet att ta emot invandrare, utan har rätt att bedriva en invandringspolitik som sätter våra egna intressen i främsta rummet.
Denna smått chockerande frispråkighet passerade naturligtvis inte obemärkt. I en krönika på Nyheter24 hävdade Expos utbildningschef Alexander Bengtsson att Sanandaji spred "högerextrema lögner". Och i en försåtlig artikel i den "demokratiska tidskriften" insinuerade Expos chefredaktör Daniel Poohl att initiativtagaren till seminariet, Axess chefredaktör Johan Lundberg, flörtade med Sverigedemokraterna.
Lundberg replikerade att Daniel Poohl borde avhålla sig från att kritisera seminariet, eftersom Cwejman och Neuding tillhörde dem som "mest offensivt går i clinch mot antisemitismen" och att vissa av Expos finansiärer därför kunde ta illa upp. Huruvida Lundberg gjorde sig själv och Sanandaji en tjänst eller en otjänst genom att sätta strålkastarljuset på att den vänsterextrema propagandafabriken Expo delvis finansieras av välbeställda judar vill vi låta vara osagt. Vi kan bara konstatera att åsiktspoliserna på Expo oförtrutet fortsatte att smeta ned honom och Axess med extremistanklagelser.
Idag syns Tino Sanandaji inte längre till i den svenska invandringsdebatten, vilket inte torde förvåna någon som känner till de premisser som gäller för det så kallade "offentliga samtalet" i vårt land. Att man själv har invandrarbakgrund (Sanandaji är kurd) båtar föga om man går bärsärkagång i den politiskt korrekta porslinsbutiken på det sätt som Sanandaji gjorde i Almedalen.
Sanandaji har dock inte upphört att punktera de lögner som ligger till grund för sjuklöverns destruktiva invandringspolitik. I en serie inlägg på sin blogg Super-Economy har han till exempel grundligt vederlagt det absurda påhittet att somaliska invandrare egentligen är en fantastisk resurs som vi svenskar är för rasistiska och dumma för att förvalta på rätt sätt. Den som uppskattar skarp, faktamässigt välunderbyggd invandringskritik kan varmt rekommenderas att följa Tino Sanandajis blogg.