I sin recension i Dagens Nyheter beskrev Leif Zern pjäsen som ”mer experiment än en pjäs”, men även den kommentaren är alltför välvillig. Första akten ger associationer till en Dostojevskij-problematik, dock med många tillkortakommanden. Alltför många individer blir alltför fragmentariskt beskrivna, men ger ändå en förnimmelse av det exploaterande tryck som riktas mot ”idioten”, furst Mysjkin. Hans kombination av snällhet och dumhet skapar viss sympati, men också starka farhågor om att det kommer att gå mindre väl för honom.
Det är i anda akten som pjäsen helt spårar ut. Vi presenteras en simplistisk plakatpolitik som var vanlig på 70-talet. Vi får hör flera stereotypa monologer om textilarbetares hårda villkor, pedofili, den vite heterosexuella mannens privilegierade ställning, lite postkolonialism, lite HBTQ och om hur trist det är att sitta i rullstol. Fokus flyttas från den dumsnälle till de dumarga. Deras moralkakor serveras utan någon som helst dramaturgisk kompetens.
Som teaterbesökare är man bortskämd med scenväxlingar. I det verkliga livet har oftast en part ett indignationsprivilegium och den andre ligger lågt; toffelhjälten och alkoholisthustrun riktar inga anklagelser för att undvika att ont inte blir än värre, de höjer aldrig rösten. På teatern däremot kommer en scenväxlingen där den anklagade slutar att ligga lågt och slår tillbaka. En kontring skapar en upptrappning och en vässad konflikt. Dessa dominansväxlingar är, skulle jag vilja påstå, teaterns stora möjlighet och raison d’ être.
Här riktas konventionella kommunistanklagelser mot borgarklassen, men den ryska borgerliga familjen på scen går inte i svaromål utan lämnar walk over. Det saknas spänst och mothugg; det blir ingen dramatik utan bara platt och ointressant. Den ena illa skrivna och patetiskt framförda monologen följer på den andra. Är framförandena att se som parodier på det de pläderar för? Är det en gymnasiepjäs? Jag hoppades länge att de dåliga monologerna skulle vara provokationer som leder till en kraftfull nedsabling, men detta sker inte, utan den ena taffligheten följs av nästa. Den ångerköpte pedofilen sliter av sig skjortan och blottar sitt syndiga bröst. Kunde ingen slå larm och säga att detta inte fungerar?
Min positiva upplevelse av pjäsen inskränker sig till en negativ föraning som inte besannades. Under hela andra akten satt längst väggarna ett antal mobiltittande ungdomar som inte fyllde någon som helst funktion. Mot slutet sitter den förkrossade Idioten vid scenens kant, och då strömmar barnen fram till honom, likt Jesus samlar de godhjärtade, de oförstörda.
I detta läge satt jag och fruktade att publiken skulle drabbas av en barnkör till godhetens eller flyktingmottagningens lov, men som tur var besparades publiken en sådan kalkonartad final. Detta var den positiva överraskningen: barnhopens uteblivna sång. Den prestationen räcker naturligtvis inte till att motivera en enda stjärna eller sol.
Det var en eländig föreställning, men den väldresserade publiken applåderade artigt som de lärt sig att man ska göra, hur uselt det än är. Det är stötande med den svenska mesigheten som snällt sväljer allt som serveras. Jag gick innan det var dags att applådera och ångrade att jag inte ropade ”uselt” eller ”pekoral” innan jag lämnade salongen.
Men jag är ju inte bara dissident utan också svensk.
JAN TULLBERG
