En svensk vill gärna se sig som lagom. Men om gränserna för det tillåtna minskar så blir svängrummet begränsat. Svensken vill inte riskera att hamna utanför det tillåtna och stämplas som avvikande och extrem. Ett sätt att undvika att säga något som anses fel är att hålla med eller tiga.
Jag har tidigare beskrivit den rådande ordningen för den legitima politiska debatten. De frågor som anses viktiga är de som drivs av en utnämnd offergrupp. Gentemot en sådans grupps klagomål finns ingen motsatt åsikt utan bara en skurkgrupp, den onda majoriteten. Ett viktigt villkor för en fri debatt faller bort, att det finns två åsikter som står mot varandra, inte bara obestridda klagomål. Indirekt tävlar dock dessa med klagomål från andra offergrupper, men någon debatt föreligger inte heller mellan dem. Medlemmar av majoriteten kan välja att bli ”medlidande”, ungefär som när man kallar anhöriga till narkomaner för ”medberoende”, en hybrid mellan ”beroende” och ”oberoende”. En av de medlidandes roller är den som ångerfull syndare. Majoriteten har inga egna legitima och angelägna projekt och då de permanent är utsatta för offergruppernas klagomål blir resultatet ofta att man söker undvika diskussionen och blir politiskt ointresserad. Den offentliga debatten med intellektuella komponenter har ersatts av ett ensidigt klagande från offergrupperna. Detta är ett stort problem för demokratins möjligheter i Sverige.
Ibland talas det om en tyst majoritet men det är mer berättigat att tala om en tystad eller kuvad majoritet. Det finns starka incitament att koppla bort egna åsikter och instämma i den konventionella uppfattningen, kanske lockar hoppet att få lite lugn och ro. Sådana förhoppningar är farliga; en tilltagande mesighet stärker offergruppernas klagan och ökar den politiska klassens ambitioner att omvandla Sveriges demografi och omskola svenska folket. Ett folk som tyst accepterar anklagelser för främlingsfientlighet, islamofobi, homofobi, rasism osv kommer att utsättas för alltmer av auktoritär eller totalitär uppfostran.
Det är märkligt att majoriteten låtit sig kuvas på detta sätt, men en stark konsensuskultur gör att tyngdpunkten kan förflyttas långt med en rad små snabba steg. Media saknar ambition att granska maktens multikulturprojekt utan har snarast uppfattningen att de har fått den politiska makten att ansluta sig till medias multikulturprojekt. Enighet ger styrka så massmedia väljer hängiven lojal agitation istället för pluralism och debatt. Det motstånd som formuleras söker man pariastämpla; att kväva debatten påstås visa på ansvar och demokratiskt sinnelag.
Ett stort problem i Sverige är att den dugliga medelklassen blivit så domesticerad. I dugligheten ligger också höga doser opportunism; att läsa av uppdragsgivarnas önskemål och intentioner. Frågan är inte vad som är bra, utan vad tongivande beslutsfattare anser vara bra. Den korporativistiska traditionen har blivit att ingen grupp vill vara en besvärlig grupp som då kanske kan uteslutas från att sitta med vid bordet; alla väljer medinflytande. För att klassas som lagom får man inte ses som extrem, men om Sveriges politik är extrem så blir den konventionella linjen inte att vara lagom utan att också vara extrem på samma sätt. De i Sverige som är både väluppfostrade och oppositionella har inte riktigt kommit fram till om en lagom opposition alls är möjlig.
I olika sammanhang är vi många som väljer att ”kritikkompensera”. Klagar man på en prestation eller en medarbetare så kan man mildra detta genom att ge lite beröm före kritiken. Den framstår då som mer balanserad och lättare för den kritiserade att ta till sig istället för att slå ifrån sig. Kan etablissemanget ta till sig lite mjuk konstruktiv kritik? En del optimister söker framföra kritik mot exempelvis invandring genom att först berömma något annat. En moderat invandringskritiker kan säga något positivt om Reinfeldts skattesänkningar innan han ger sig på invandringspolitiken. En socialdemokratisk invandringskritiker kan ge Löfven beröm för att han faktiskt bytte retorik. Men om politiken är grovt fel räcker det inte med en ”flyktingpaus” eller en smärre justering för att få en lagom politik, det krävs omfattande åtgärder. Eftersom offermaktordningen och mycket annat är obligatoriska åsikter går det inte att smyga in adekvata förslag under åsiktspolisens radar. Den mjuka kritiken skiljer sig inte heller tillräckligt från politikernas självporträtt: personer med goda hjärtan som för en flexibel och pragmatisk politik. På detaljnivå görs en del ändringar för att avlasta trycket mot en problematisk politik; ”De tidigare reglerna var rätt där och då, men idag är det här och nu”. Politikerna glider undan; de påstår sig förbättra fast de ingenting lärt och ingenting förstått.
Sverige behöver göra upp med korporativismens ideal där politiska beslut gjordes upp mellan ansvarsfulla män i slutna rum. De ansvarsfulla har idag ersatts med politiska broilers, karriärister, spin doctors och annat löst folk. Allmänheten som litade på politikerna och pensionerade sitt politiska intresse behöver göra en rivstart och sätta sig in i de problem beslutsfattarna skapat – obs de är inga ”utmaningar” som oväntat dykt upp trots klok politik. Eftersom etablissemanget är rätt enigt i sin vision räcker det inte med en justering mellan de två traditionella blocken för att få en rättelse. Det behövs något mer radikalt.
Inte minst det massmediala etablissemanget be reformeras höver från grunden. Framgångar för personer ur offergrupper ses som framgångar för gruppen ifråga, men av svårförståeliga skäl betraktas dessa ändå inte som motgångar för andra grupper. Så skall man inte se det, utan glädjas varje gång. Det svenska intresset för finska presidentval är begränsat, men 2012 fanns i Pekka Haavisto en homosexuell kandidat. Svenska media blev hänförda å såväl de homosexuellas som de medlidande läsarnas vägnar. På samma sätt förväntas vi glädja oss när kvinnor och svarta blir presidenter. Vet journalisten inget om kandidaternas kompetens så kan hon ändå skriva en hyllande artikel om kandidatens identitet. Läsarna har lärt sig att inte se någon konflikt mellan all retorik om neutralitet till ras, kön och sexuell läggning och all denna hänförelse för minoritetsrepresentanter i ledande ställning.
Diskussionen av hur Sverige skall hantera de problem som skapas av romska tiggare försvåras av att vi enligt rådande liturgi skall diskutera detta ur de romska tiggarnas perspektiv. Istället för en seriös problempenetrering får vi ett osmakligt rollspel. Den som inte vill spela tiggande rom, utan inta ett svenskt perspektiv, blir diskvalificerad. När svenskar skall uttala sig om det finns några grupper som speciellt drabbas av diskriminering så kommer romerna i topp. En fråga som inte ställs är huruvida det är svenskar som diskriminerar romer eller romer som bygger murar kring sin egen kultur, om de segregerar sig själva? Svenskarna känner inte någon skuld, att ha gjort något fel, men de har lärt sig att de diskriminerar romerna ändå. Är inte uppfattningen att tiggeri är en skamlig sista utväg att försörja sig en antiziganistisk uppfattning eftersom romerna uppenbarligen har en annan uppfattning? Ur offergruppernas perspektiv är den mesiga majoriteten alltid ogin och motsträvig. Personer i den kan alltid uppmanas att bli mer underdåniga vid rån och sexuella närmanden samt öka generositeten med bidragen.
En möjlig bas för opposition är den ”professionella identiteten”. I många grupper finns goda kunskaper om verksamheten samt insikter om vilka principer som är viktiga för att uppnå kvalitet. Dessa insikter ger en grund för tung kritik när goda principer för verksamheten offras i det nya omvandlingsprojektet. Skall man hoppas på lite rakare ryggar så är det att personer med sakkunskap törs stå upp. Dels finns ett särintresse men också en tradition som diskuterar hur detta särintresse hänger ihop med allmänintresset. Om människor i militären, akademin, skolan, förvaltningen förde fram vad de anser är allmänintresset så skulle vi få motpoler till ökad kompensation åt offergrupperna som framtidsvision för Sverige. En mer frimodig lärarkår skulle kunna ta upp kampen för kunskapsskolan. Det akuta problemet för den svenska skolan är en massiv tillströmning av nya svaga elever som gör att också svenska elever lär sig mindre och mindre. Ändå anser de tongivande, såsom DN:s ledarsida, att det viktiga är att satsa på invandrareleverna, och skolministern lyfter fram en jämlikare skola som sin prioritering; ett obligatoriskt gymnasium är ett steg till på den vägen. Debatten måste ta sig ut ur sådana här sekundära problemformuleringar.
Den mesiga majoriteten måste sluta låta sig bli kuvad till tystnad samt förkasta rollen som medlidande. Det behövs aktiva medborgare som tar spjärn i sina egna intressen och sina insikter i samhällets problem. Istället för att låta sig fösas fram till de anklagades skrank bör majoriteten kritisera dessa offergrupper som åtnjuter ett omhändertagande som i ingen annan kultur. Men ändå inte drar sig för att klaga. Huvudskurken är dock inte offergrupperna, utan det system med politiker och myndigheter som driver denna pågående process. Det är dags att sluta med diskret opposition som anpassar sin kritik till den dominerande propagandan i förhoppning om att klassas som konstruktiv. Framförallt måste det bli slut på denna ordning med antiintellektuella låsningar samt enfaldiga och hycklande emotioner, kort sagt det obligatoriska offerperspektivet måste avskaffas.
