Man kan med rätta framhålla att staterna i Mellanöstern är patriarkat, men det betyder inte att man ser överslätande på våldtäkt. En våldtäkt är inte bara ett övergrepp mot en kvinna utan ett övergrepp på fäder, bröder och gemåler. Mången man må få en impuls att kasta sig över en kvinna, men han hålls tillbaka av rädsla för vedergällning. När risken för vedergällning bortfaller ökar antalet våldtäkter radikalt.
Ett känt fenomen är massvåldtäkter i samband med krig, då vinnarna kan agera hämningslöst. Det går inte heller att se kvinnans familj som ovidkommande i handlingen; att genom charm eller våld ta en annan mans kvinna är att förnedra honom. När Röda armén genomförde uppskattningsvis 2 miljoner våldtäkter i det ockuperade Tyskland var det inte bara sexuell lust bakom dåden, utan också ett sätt att ge igen på männen i Wehrmacht.
Under Balkankrigen genomfördes också ett stort antal våldtäkter som inte bara är riktade mot kvinnor tillhörande en annan grupp, utan också kan ses som aggression mot männen i denna grupp. Feminister påstår gärna att våldtäkt inte har med sex att göra, utan med makt. Det är fel som generalisering, men det finns ett korn av sanning i tesen som dock feministerna inte upptäckt. Det räcker inte att gå ner på det individuella planet och att bara se en eller flera upphetsade män och en sexuellt ovillig kvinna då det finns andra drivkrafter än en uppskruvad manlig könsdrift. Feministerna ser ett krig mot kvinnor, men i själva verket är det ofta ett krig om kvinnor.
Att en man, för att inte tala om flera, är starkare än en kvinna utgör inget maktförhållande som behöver bekräftas. En invandrare i Sverige är medveten om sitt sociala underläge i Sverige och kan förvånas över vår generositet att alls släppa in honom i landet. Initialt kanske han känner tacksamhet, men detta är ofta en övergående fas. En förmån blir snabbt en självklarhet och att stå i tacksamhetsskuld tär på självkänslan varför det ligger nära till hands att övergå till tolkningen att svenskars beteende inte beror på generositet utan mesighet. I exempel på exempel kan han se mesighetshypotesen bekräftad: Invandrare tar för sig mot svenskarnas vilja och bryter mot de svenska reglerna – och de kommer undan med detta. De svenska männen tycks svaga och viljelösa. De kan varken försvara sina gränser, sina kvinnor eller sina plånböcker.
Svenskarna är som de kristna i norra Nigeria, när Boko Haram ger sig ut på kvinnojakt kan de inte sätta emot. IS låter sig inte heller stoppas när de vill ha yazadiska kvinnor. Det är en fråga om makt att ta, mot makt att hindra. I invandrarens egen kultur finns i kvinnornas första försvarslinje fäder, bröder och gemåler. I andra hand alla män som uppfattar ett angrepp av en ut-grupps män på en kvinna i deras grupp som ett angrepp också på dem. Men europeiska män saknar solidaritet med sin etniska grupp. När invandrarna i Köln gav sig på tyskor i stor skala måste det funnits massor med tyska män som såg angreppen. Men de kunde inte mobilisera sig till motstånd. Lokalt kunde det finnas en muslimsk majoritet, men på andra platser rimligtvis en tysk övervikt eller oklara styrkeförhållanden, men de tyska männens motaktivitet blev inte av. Har de blivit pacifister? Eller är de rädda för att bli kallade rasister? En förväntad mediereaktion är att de tyskar som skulle ge sig på några av kvinnoskändarna skulle fördömas som rasister-fascister-nazister. Jag förstår väl de invandrare som ser en sådan passivitet och självdestruktivitet som tecken på svaghet.
Vad som sker på gatan och vad som skrivs i tidningen är två olika saker. Paragraf 12.1 i det tyska pressetiska regelverket försöker göra dubbelmoral till moral. "Då man rapporterar om brott bör detaljer kring religiös, etnisk eller annan bakgrundsinformation om misstänkta eller förövare bara nämnas om det är absolut nödvändigt för att man ska förstå det inträffade. Kom ihåg att dylika omnämnanden riskerar att underblåsa fördomar mot minoriteter." Detta betyder i klartext att om ”Trettio tyskar misshandlar tre araber” är det något som skulle få krigsrubriker, medan ”Trettio araber misshandlar tre tyskar” inte ens blir en notis. Så vi vet inte i vilken utsträckning detta händer. Mörkläggning råder och beteckningen Lügenpresse är motiverad.
Invandrare i Sverige ser sin egen socioekonomiska underlägsenhet jämfört med svenska grupper. Men de har en möjlighet att hävda sig genom svenskarnas mesighet. Att råna en svensk tonåring på hans mobiltelefon och ta en kvinna i skrevet är sätt att hävda sig. Den som agerar emot samhällets konventionella normer utmanar genom att utöva en självsvåldig makt. Den svenska motmakten gör inte mycket väsen av sig. Det är naturligtvis en ännu större triumf att få en motståndare som är fysiskt starkare än man man själv att visa sig vara mentalt svagare och fega ur. När ligisterna kan jaga bort poliserna från förortscentret har de blivit erkända som en maktfaktor.
Våldtäkterna har alltså en relation till en rad maktfunktioner. Det svenska rättssamhället, polis och domstol, är svagt och att genomföra brott är ett sätt att skrämma svenskar och att sätta sig i respekt. När svenskarna går ut i en demonstration mot ”rasism” så visar de att de ingenting förstått, eller också att de är personer utan stolthet som accepterar en plats som dhimmis. De accepterar den muslimska kulturens riktlinjer: en oanständigt klädd kvinna kan behandlas som en hora och ingen bör uppröras över det. Om en svenska blir våldtagen så är det i första hand en fråga för närstående män och i andra hand för svenska män. Varför skulle invandrare alls bry sig om dessa händelser? Invandrarmän slår vakt om sina kvinnor och har en starkare etnisk gemenskap. De uppfattar det som helt motiverat med islam som en övergripande ordning och icke-muslimska grupper som underordnade.
När kända svenska feminister genomför ett medialt jippo, ”Hijabuppropet”, därför att en muslimsk kvinna påstår sig blivit sliten i hijaben, så visar de sin underdånighet. Att de demonstrerar mot svenskars ”rasism” när svenskar blivit utsatta för invandrarvåld är ett steg till i underkastelse. Svenska kvinnor verkar sakna etnisk lojalitet, och detta i än högre grad än männen.
Många hävdar att islam är en omistlig del i den svenska multikulturalismen. Eftersom ondskan i världen, ”den stora satan”, är ”rasism” och ”islamofobi” så får vi förringa, förtiga och stå ut med de övergrepp som riktas mot den svenska befolkningen. I en destruktiv kristen tradition uppmanas vi att vända andra kinden till. Dessa övergrepp mot oss skall beklagas, men inte leda till kraftfulla åtgärder. Vi påminns om att förövarna hör till olika offergrupper, kanske är de formellt barn? Jobbigt, vi vill helst inte höra vilka de är och vad de gjort. Vi vänder blad och hoppas problemen är självläkande.
En mer realistisk världsbild ger vid handen att det finns mer önskemål om resurser än det finns tillgångar. Den som inte värnar om sina resurser blir inom kort lurad, bestulen, rånad eller våldtagen. Svensken agerar på individuell nivå enligt sitt egenintresse utan att låta sig luras av uppmaningar till självuppoffring. Men kollektivt råder förvirring om egenintresset – medborgaren vet inte riktigt om Sverige är till för svenskarna, eller bör vara en global socialbyrå, öppen dygnet runt för alla.
