I de flesta sammanhang är PK, politisk korrekt, ett accepterat och användbart ord. Vi som använder det mot motståndare vet av erfarenhet hur starkt det är. Det är därför närmast njutbart att läsa när personer ondgör sig över termen och försöker diskvalificera den. Den här artikeln kommenterar ett sådant avfärdande försök av Moira Weigel i The Guardian (20 november 2016).
Oförmågan att verkligen förstå begreppet framkommer redan i titeln ”The invention of political correctness”. Ord som har kraft är inte bara uppfunna ord utan har en koppling till något i verkligheten och uppfattas som en träffande beskrivning. En parallell kan vara ett ord som skryt. Om något som kallas för skryt också uppfattas som skryt så fastnar termen. De flesta lyssnare gör snabbt distinktionen om det som sades hörde till sammanhanget eller om det bara hade syftet att imponera på lyssnaren. Om termen skryt passar in kan detta inte effektivt dementeras eller förnekas utan klistrar sig fast. Man kan vara osäker i den exakta definitionen, men när man hör det i en konkret situation så inser man direkt om ordet är adekvat eller inte.
PK är ett försök att flyta ovanpå genom att ge sin egen åsikt en social och moralistisk pondus. Det är inte intellektuella meriter, utan konformistisk tyngd som åberopas. Men det är inte bara konformism utan har också ett starkt auktoritärt drag som skiljer PK från exempelvis yrkesjargong. Inom organisationer frodas gärna termer som visar på delaktighet i gruppen. Ett underhållande formulär kallades ”Bullshit Bingo”. I ett rutmönster står 25 ord som, medarbetarfokus, säljtänk, benchmarking och kundnöjdhet. Man kan pricka av ord allt eftersom de används under föredragningarna och fem stycken i rad vertikalt, horisontellt eller diagonalt ger en Bingovinst. Sådan här ”managementska” är till för att visa att föredragshållaren ingår bland de tongivande. Det finns dock inget krav på att alla andra ska anpassa sig och prata likadant. De som pratar så här vet att det är en jargong och att den kan väcka ovilja.
PK-språket däremot insisterar på att det ska användas av alla. Man förbjuder många termer och kräver nyord. Det är opassande att säga migrant, när det finns ett mer medkännande ord som flykting. Man använder hopplösa och missvisande beteckningar som ”ensamkommande flyktingbarn” och ”utsatta EU-migranter” och kräver att andra också gör det.
Weigel gör lite historik över termen och noterar att den förekom i USA fram till slutet på 80-talet inom vänstern som ett hånfullt ord mot pretentiös dogmatism. Detta överensstämmer med högerns sätt att använda PK, vilket dock inte skribenten inser. Hon påstår att högern "vänt ut och in" på begreppets mening.
Intressant är hur termen från 1990 blir en del i kampen mellan vänster och höger. Richard Bernstein skrev en artikel i New York Times: ”The Rising Hegemony of the Politically Correct”. Newsweek hade en fet rubrik om ”Thought Police” och Time Magazine rapporterade om ”The New Intolerance”. Bush senior gjorde en insiktsfull bedömning 1991: ”The notion of political correctness has ignited controversy across the land. In their own Orwellian way, crusades that demand correct behaviour crush diversity in the name of diversity”. Från 1990 till 1991 ökade termens frekvens i amerikansk press från 700 till 2.500 och sedan dess har termen varit central i debatten. Men många PK-skribenter envisas med att inte förstå kritiken och påstår att kritiken är vag och skiftande, fast den varit distinkt hela tiden. Nu som då är PK-fenomenet starkast på de amerikanska universiteten, men har expanderat till andra områden. Inte minst media.
Människor som använder PK som ett negativt ord betonar regelmässigt att de angriper den auktoritära överhetspositionen. Alternativet som gemensam grund för ett samtal är ofta ”sunt förnuft”, men den grunden kan knappast angripas för att vara lika eller ännu mer auktoritär som Weigel påstår. Det står var och en fritt att föreslå att någon annan åsikt är förnuftig. De som hänvisat till en sådan grund har inte sökt en privilegierad och skyddad position, medan PK-åsikter söker flyta över behovet av sakargument genom stöd från konventionella föreställningar och högaktade fördomar.
PK intar regelmässigt en moralistisk och socialt dominant position. Det är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, kärleksbudskapet, alla människors lika värde, en humanistisk människosyn och Europadomstolen som tornar upp sig som en hejarklack bakom den rätta värdegrunden. Vitsen med PK är att den ska inge sådana starka krav på respekt och underkastelse att det inte behövs några sakskäl. Budskapet predikas med eftertryck som i gammaldags barnuppfostran. PK-strategin är att undvika debatt genom hegemoni.
Denna strategi ger ofta en vinst när skeptikerna böjer rygg och passar, men leder ofta till nederlag när det blir en argumentation. Essentiellt är PK-beteendet att se som ett fuskförsök. Man hoppas på instämmanden också från dem som inte tycker likadant för att de upplever ett konventionellt underläge. Den tidigare 70-talsvänstern ansåg sig ha starka argument och var normalt debattvilliga. Men i steget från marxism till kulturmarxism förlorade de sin socialistiska ideologi och sina argument. De intog allt mer en moralistisk position. De blev ett nytt prästerskap som förlitade sig på sedelärande berättelser om hur innerligt de känner för världens spetälska. PK är i hög grad ett rollspel och när det påtalas krackelerar magin.
Vänstern har ju en rad olika berättelser och att ifrågasätta en sådan och dess sensmoral kräver tid, intresse och en del kunskaper, medan att ge sig på berättelsens PK-karaktär är snabbt och effektivt. Detta kan upplevas som brutalt på samma sätt som småskoleargumentet ”du tycker bara som din storebror”. Men om en åsikt är en kopia på broderns så är det ett förkrossande argument. PK-personernas anspråk på att tänka själva och ha autentiska känslor faller tungt på invändningen ”bara precis som din storebror”.
Ett argument mot att det föreligger PK-dominans är att kritik av PK alls förekommer. Detta är ett halvdövt argument. Människor läser av dominans och vem som har ett strukturellt övertag. Trump var trots sin förmögenhet i ett tydligt underläge. Han är emot etablissemanget medan Hillary Clinton hör till etablissemanget hur mycket hon än talar om glastak för kvinnor. Om PK-termen skulle klistras godtyckligt skulle den snabbt tappa sin kraft. Ett otal människor påstår sig vara orättvist behandlade, men om de inte förefaller vara det så faller sådana påståenden platt till marken. PK får resonans hos alla människor som känner att de inte kan formulera sig fritt utan tvingas till att följa en rad konventioner. Tidigare fanns en konvention att bära slips i professionella sammanhang, när den konventionen nu blivit mer undantag än regel så blir det fånigt att klaga över slipsförtrycket i arbetslivet, det saknar resonans i andra människors erfarenhet.
En av premisserna i PK-tänket är ordets starka makt över tanken. Om ”alla” säger att något stort är litet så uppfattas det så; subjektivitet och grupptänkande anses kunna trolla med verkligheten. Men många människor vill skydda sina omdömen från diktat. De kan anpassa sig för att inte ”säga fel”, men ändå behålla sin uppfattning. Viljan till integritet och autentiska åsikter provoceras av PK-predikningar av vad man måste tycka. PK är inte bara en uppsättning åsikter av flera möjliga, utan en med despotiska anspråk och möjligheter. Den föder oppositionslust eller skapar olust.
Noterbart är hur många som i flertalet sakfrågor har åsikter som är PK, men ändå deklarerar hur icke-PK de är. På ett generellt plan är många socialkonstruktivister som anser att människor formas av kulturella strukturer och de ser också PK-påverkan på andra människor som en positiv social kraft i samhället. De inser att de själva har en rad åsikter som är PK, men vill ändå se dessa som individuella bedömningar och inte som resultat av social indoktrinering. De vill inte heller erkänna att de söker manipulera andra genom att exploatera konventionella PK-föreställningar. Det har en problematisk relation till en etikett som klistrar sig fast vid deras åsikter och deras beteende. Kritikerna har med framgång använt PK-begreppet i närmare 30 år och har knappast några planer på att sluta.
