Demoniseringen av människor som bryter mot de rådande dogmerna påverkar beteendet. Man avviker inte från värdegrundens uppdaterade regler utan att det får effekter. Det är obehagligt att bli kallad rasist. Vanliga människor vill inte vara rasister; de vill inte ens känna folk som är rasister. Ja de vill inte ens känna människor som inte är rasister men utpekas som det. Man vill inte bli inblandad. Socialt medvetna personer vill inte skada sitt ”varumärke”.
Men förutom denna rädsla så finns det också en irritation. Denna irritation är i hög grad en reaktion mot den egna rädslan. Den känns ju skamlig, varför är man så rädd? Hotet är ju inte ett fängelsestraff utan just en halvofficiell stigmatisering, något som man tycker väldigt illa om som företeelse. Anpassning till dessa hot visar på akuta brister i den egna integriteten. I princip anser sig många vara ”en person som står för sina åsikter – man är ingen anpassling och man gillar inte heller andra som är anpasslingar”. Men tyvärr beter man sig som en anpassling.
Olika illustrationer på opposition dyker upp i media, men många gånger blir de snarast varnande exempel än förebilder. De illustrerar inte civilkurage utan ofta en brist på kurage. Initialt kan de hävda att åsiktspoliserna misstolkat eller överreagerat, men när åsiktspoliserna fortsätter med kritiken viker de angripna undan, i värsta fall efter en pudel. De går sällan till motangrepp genom att hävda att åsiktspoliserna är de verkliga skurkarna som inte vill väl, utan försöker strypa debatten.
Initialt tycker många synd om tecknare som anklagas för att teckna icke politiskt korrekt. Har de inte rätt att teckna som de vill? Åskådarna blir dock också lite oroliga för att de själva inte har de rätta antirasistiska reflexerna. Hur många år satt vi inte och myste när den stackars svarta dockan i jultomtens verkstad blev OK-stämplad i baken utan att reagera med bestörtning? Många skapelser hyllas dessutom under lång tid och så plötsligt blir skaparen åthutad och uppmanad att be om ursäkt för sina brott mot de förnyade PK-normerna. Stina Wirséns figur ”Lilla Hjärtat” tecknade ett svart barn på ett sätt som ansågs föredömligt antirasistiskt, men blev sedan omvärderad till att vara en synnerligen rasistisk figur. Två av Jan Lööfs böcker som tidigare hyllats unisont – Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian – anklagas nu för att innehålla ”stereotypa skildringar av andra kulturer” och kan enligt förlagets beslut inte ges ut i nya upplagor utan revisioner. Men alla serier kopplar ju till kategorier som är igenkänningsbara och relevanta. Om de inte är typiska på ett flertal sätt är de ingenting.
Jag har inte starka personliga känslor för dessa figurer, men väl för deras upphovsmäns rätt att teckna sina figurer och slippa anpassa sig till dagens PK-normer. Men många konstnärer visar själva inga tydliga tecken på civilkurage, att stå upp för sina verk och ge sina kritiker svar på tal och anklaga dem för att vara åsiktspoliser. Wirsén har tystnat och slutat teckna den kontroversiella figuren. Lööf utesluter att ge ut sina böcker på ett annat förlag; antingen kommer han överens med Bonniers om PK-anpassningarna eller så blir det ingen ny upplaga alls. Inte mycket till fighting spirit.
Stolthet är inget utmärkande drag för dagens svenskar. Snarast ses det som social kompetens att böja rygg och anpassa sig. Konstnärer och intellektuella är inga föredömen, men detta gäller även proffspolitiker. Man kan förvänta sig att den tidigare kulturministern Lena Liljeroth Adelsohn skulle kunna stå emot en tillrättavisning utan att lägga sig på rygg och visa strupen. Men när DN kritiserade henne för att läsa alternativa media så vek hon ner sig och tog tillbaka sin och makens kritik av systemmedia.
Att de anklagande extremisterna ser sig själva som företrädare för olika självömkande minoriteter är inte förvånande. Positionen som självutvald representant för en självutnämnd offergrupp kan ge försörjning och goda karriärmöjligheter. Ett annat skäl är att politiker och journalister lockas till en förmyndarroll istället för av vara allmänhetens tjänare. Etablissemanget angriper inte direkt hela folkmajoriteten utan endast en opreciserad grupp syndare som kallas rasister eller liknande. Men steget till ett utpekande som syndare är kort då den ”strukturella rasismen” och ”vardagsrasismen” gör att alla svenskar är potentiellt misstänkta för åtminstone medhjälp till åsiktsbrottet ”hets mot folkgrupp”. Den ursäktande och undfallande svensken inbjuder till klagomål och tillrättavisningar. Lockelsen till att vara översittare är lätt att förstå.
Problemet är att undersåten trots demokratins genombrott inte blivit medborgare utan låter sig hunsas som en torpare som står i skuld till fogden. Den svenska synen på rättvisa intar gärna ett Janteperspektiv. Den kungliga svenska avundsjukan ser gärna att den privilegierade får det sämre, men än hellre att man själv får åtnjuta en bit av den kontroversiella guldkanten. Man opponerar sig mot dem som har det bättre, men huvudsakligen för att man själv inte har lika mycket. Alla kan hitta en referensperson som gör ett liknande arbete och får mer betalt.
Men när svensken utmanas underifrån av andras avundsjuka har hon svårt att försvara sig. Varför har hon rätt till mer av livets goda än någon annan? Det är en obekväm situation. Efter en historisk parentes då makten lyssnat på folkets önskemål om att få det bättre slår man nu dövörat till. Insatserna ska nu fokusera på vissa offergrupper som etablissemanget valt ut och övriga bör vara tacksamma för att de har det så bra som de har det. I ett globalt perspektiv finns det horder av människor som har förtur med sina önskemål före de svenska medborgarna. Det sker en nedgradering av medborgare till undersåtar som svenskarna håller på att anpassa sig till, men inte utan problem. De hyser en preferens för prioritering av medborgare, men saknar en invändningsfri argumentation för att vissa personer är medborgare och andra inte. Kanske har alla människor en rätt att vara svenskar om de vill? Accepterade plattityder som ”alla människors lika värde” ställer till intellektuell förvirring. Är inte nationellt oberoende egentligen en sorts global apartheid?
En känd tes är: ”Intresset ljuger inte”. De flesta vet sitt intresse och både politik och ekonomi blir i hög grad en fråga om att hitta gemensamma intressen med andra samt konstruktiva kompromisser när intressena hamnar i konflikt. Men i den nymoralistiska politiken har intresset ingen central position. Alla påstår sig agera för något annat än egenintresset. Alla drivs av omtanke med någon annan grupp som det är synd om och de politiska partierna låter som om de vore ideella biståndsorganisationer. Demokratin bygger på tolerans av andras åsikter, inte bara åsikter man inte delar, utan också sådana man bedömer som tokiga. Nu ställs krav på att man inte bara ska tolerera dessa åsikter utan också ska respektera dem och inte framföra kritik. Uppmaningen att respektera tokigheter är ett indirekt sätt att be folk hålla tyst.
Gemene mans intressen och åsikter är inget som det politiska etablissemanget är intresserade av eller rättar sig efter. Den internationella organisationsindustrin producerar så många överenskommelser, riktlinjer och konventioner att parlamenten skulle kunna avskaffas och olika regeringar direkt jobba med att implementera dessa direktiv. Etablissemanget uppfattar att de har ett moraliskt högprioriterat uppdrag, den enda vägen. Mot detta uppdrag står ett egoistiskt och inskränkt folk impregnerat i fördomar och fångat i rasistiska strukturer. Lockelsen till översitteri är förståelig.
Det som skaver är hur lättvindigt undersåtarna böjer sig för översittarnas tillrättavisningar, hur lydigt man instämmer i nonsensfraser. Den kraft och det kunnande man uppvisar när man räknar på ett bilköp och en villarenovering används inte när myndigheterna talar om att invandringen blir en bra affär på sikt. Om en bilhandlare påstår att den bil han säljer inte har någon garanti därför att det här bilmärket är så bra att inga reparationer behövs, då reagerar inte spekulanten med att svälja krok och metmask som en abborre. Intressekonflikten mellan köpare och säljare är tydlig och kan manifestera sig i skambud, så man måste se upp.
Undersåtarna intalar sig att det finns ett gemensamt projekt, välfärdsstaten Sverige. Man kan därför lita på de säljande politikerna och ögnar bara igenom kontrakt, medan det finstilta blir oläst. Men det svenska etablissemanget driver nu ett annat projekt, välfärdsstaten är under avveckling. Den politiske representanten är inte som en välvillig men sträng förälder som vill sitt barns bästa. Väljarna måste därför växa in i medborgarrollen som självständiga politiska beslutsfattare. Att agera som ett barn eller en undersåte kan förefalla bekymmersfritt, men riskerar att få ödesdigra följder.
